Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Svenska noveller. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svenska noveller
Ringen stod emellertid inte att anträffa,
och så kom det sig att tre oförvitliga män
blevo anklagade för rånmord och ställda
tör en gudsdom, varvid tärningarna skulle
utvisa vem av dem som var mandråparen.
Och nu berättar Selma Lagerlöf åter på
sitt starka och milda sätt om livsavgörande
händelser och upprörda sinnen: om
rättegången, tärningkasten och domen, om den
lilla späda Marit Eriksdotter, som hade far
och fästman bland de anklagade, och om
Paul Eliasson, fästmannen, som var ryss
till börden och mest misstänkt, men som
med samma jubel kastade sin luva mot
skyn när de två andra slogo sexor ali som
när han till slut själv gjorde det. Folket
menade att alla tre voro oskyldiga, men
Kungl. Majestät tolkade gudsdomen så, att
de voro lika skyldiga, och dömde dem till
döden. Paul själv hade icke reda på att i
den luva, som han kastade till väders i
glädje över de lyckade tärningkasten, och
som han tagit från den döde Ingelbert,
fanns generalens ring gömd; det var först
Marit som fann den trettio år därefter och
för att bli kvitt den sydde in den i lille
Adrian Löwenskölds toppluva. Så kom ringen
till Hedeby, och nu vandrade den rolöse
generalen omkring i sin forna gård i många
år, ända tills den rådiga jungfru Malvina
Spaak, prästdottern, kom till stället som
husföreståndarinna. När Adrian Löwensköld
en natt blev skrämd och föll i en dödlig
sjukdom, var det hon som insåg att endast
en räddning fanns, uppsökte ringen med
Marit Eriksdotters bistånd och återställde
friden i den Löwensköldska gravkammaren.
Hon blev inte olönad, näst föräldrarna var
hon den första för vilken den tillfrisknade
visade ett, miniatyrporträtt av sin fästmö!
Det gjorde henne inte glad, ty hon älskade
unge Löwensköld, och hon höll på att säga
att hon inte tänkte stanna på Hedeby och
ta emot hans fästmö. Men hon besinnade
sig: »En fattig flicka får ta sig till vara
för att rata en god plats.»
Med dessa vardagliga och ironiska ord
slutar historien om hur en kvinna förleder en
man till brott, och hur tvenne andra kvinnor
i tidernas lopp ställa allt till rätta. Den är
så spännande och kuslig som en spökhistoria
skall vara, men den är också hjärterörande
och vemodig. Om man nödvändigt skall
anmärka på något, finns det kanske bara
en futtig sak att komma med, och det är
att berätterskan vid ett tillfälle lyfter
pekfingret och stör oss i vår fulla barnsliga
tro på sagans sanning genom att förmana
oss att inte utan vidare tvivla på att en
gengångare verkligen vandrade omkring på
Hedeby: »Men i så fall, i så fall — –-
kanske att någon av dem, som redan nu
se den verklighet, som ligger bakom den
verklighet, vari vi nu leva, kan tyda gåtan.»
Hjalmar Bergman är också sagoberättare.
»Flickan i frack» är en saga, som väl allra
bäst senteras av de vuxna barn, vilka med
författaren kunna höja sig till ironiens
utsiktspunkt och där se hela Wadköping med
domkyrka och slott, rådhus och andra hus,
invånare o. s. v. som en stor leksakslåda.
Und jene himmlischen Gestalten
sie frågen nicht nach Mann und Weib.
Detta är ett skaldeord, som inte slår in
på Wadköpingsborna; inte ens den gamle
vise rektorn i stadens skola, som dock, när
problemet inställer sig för honom, är i stånd
att se saken både historiskt och geografiskt,
som anställer en flyktig jämförelse mellan
europeisk och asiatisk, enkannerligen
japansk, klädedräkt, ja t. o. m. i tankarna
gör en avstickare till Söderhavsöarna,
förmår bortse från »att skillnaden mellan
mannens och kvinnans kläder äger en viss och
ej ringa betydelse». På detta faktum
bygger Hjalmar Bergman sin lilla berättelse
om fördomarnas makt, som är stor, om
kärlekens, som är större, och om dödens,
som är störst och är den vilken till slut
segrar. Den handlar om Katja Kock, som
tog sin brors frack och gick på bal å
utvärdshuset Kupan den 10 juni samma år
som hon tagit studenten, och som härför
fick lida mycken smälek . . .
Men låt oss som hastigast föreställa
berättelsens personer, lämnande åt författaren
att förmedla en närmare bekantskap. Det
är alltså Katja Kock; att hon heter så är
lika självfallet som det är säkert att
Hjalmar Bergman är en durkdriven författare.
I livet och hos diktare av Guds nåde ha
människor riktiga namn, men klåpare
känner man igen på att de inte veta vad folk
heter. Kock, det är ett vanligt borgerligt
namn, så heta professorer, fabrikörer och
minuthandlare, och så heter även en aktad
maskindirektör vid Statens Järnvägar. Katja,
det låter främmande och äventyrligt, det
431
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
