Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Landquists monografi över Geijer. Av Albert Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Landquists monografi över Geijer
Av Albert Ni Is s ön
Å LAND Q VIST valt Geij er ti II
ämne för en stor monografi,
har han icke bestämts enbart av
ett litteraturhistoriskt intresse.
Han har valt Geijer, därför att han i dennes
livsåskådning igenkänt väsentliga likheter
med den historiska världsåskådning, som
han själv företräder. Under sina
forskningar om den historiska världåskådningens
uppkomst och utbildning har Landquist
i Geijer upptäckt en märkesman för den
nya åskådningen. Geijer förlorar icke på
denna konfrontation med den nya filosofien.
Genom att framstå som dess föregångare
vinner han på ett oväntat sätt både i
originalitet och aktualitet.
Landquist äger onekligen viktiga
förutsättningar för att förstå Geijer. Han icke
endast sitter inne med en djupgående
humanistisk bildning utan är därjämte själv
filosof, och hans eget tänkande har rört sig
i banor som fört honom nära den
romantiska filosofien. De senare åren har han
företrädesvis sysslat med
människokunskapens och historiefilosofiens problem.
Landquist började som en hänförd lärjunge till
Bergson och har på grundval av
bergson-ianismen utformat en egenartad
historiefilosofisk åskådning. Bergson har icke själv
behandlat historiefilosofiens problem, men
han har genom sin kritik av naturalismens
psykologi och metafysik röjt upp fältet och
möjliggjort en fördjupad uppfattning av
historien. Sina närmaste bundsförvanter
har emellertid Landquist i de tyska
filosoferna och historikerna Dilthey och
Troeltsch.
Landquist börjar sin monografi med att
karakterisera Geijer som Sveriges största
teoretiska begåvning. Man studsar först
inför uttrycket, men karakteristiken anger
den huvudsynpunkt från vilken Landquist
betraktar Geijer. Tyngdpunkten i
monografien är förlagd till behandlingen av
Geijers filosofi och livsåskådning. Men
monografien ger långt mera. Även Geijers
personlighet och levnadsöden äro
konstnärligt skildrade. Människan Geijer
framträder levande i Landquists bok.
Självklart ryckes i förgrunden allt i Geijers
personlighet och liv som är ägnat att
belysa Landquists grunduppfattning. Man
skulle väl ha önskat, att Geijers
begränsning blivit tydligare framhävd. Landquist
har till den grad gått upp i Geijer, att
han känner sig nästan solidarisk med
honom och har icke mycket över till
kritik. Han bedömer t. ex. alltför strängt
romantikernas hållning gentemot Geijer
efter avfallet och finner Geijers hårdhänta
avbasning av vännen Atterbom i
Litteraturbladet välförtjänt och välmotiverad.
Även Geijers poesi, särskilt hans
ungdoms poesi, blir ingående behandlad av
Landquist. Blanck har förut gjort Geijers
götiska diktning till föremål för en lika
skarpsinnig som grundlig analys;
antagandet låg nära, att intet mera återstod att
göra. Landquists tolkning är ett nytt
exempel på att den verkliga poesiens innehåll
är outtömligt; forskningen blir aldrig
färdig med analysen. Landquist har belyst
Geijers ungdomsdiktning från nya
synpunkter och utvunnit viktiga resultat.
Särskilt gäller det hans tolkning av
ödesbegreppet, som uppbär en stor del av den
götiska diktningen.
En banbrytande insats i
Geijer-forsk-ningen har Landquist gjort med sin
utredning av Geijers filosofiska utveckling.
Egendomligt nog har ämnet i hela sin
omfattning förut behandlats endast av Ny-
John Landquist: Erik Gustap Geijer, hans levnad och verk. Stockholm, P. A. Norstedt & Söner.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
