Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Landquists monografi över Geijer. Av Albert Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Landqtiists mono gr af i över Geijer
blæus, som i stort sett nöjer sig med en
systematisk framställning. Landquist har
en långt smidigare och finare metod, han
följer de olika skiftningarna i Geijers
idéliv och undersöker såväl dess sammanhang
med hans personliga upplevelser som de
inflytanden det rönt från samtidens
filosofi. Genom Landquists undersökning
framstår det ännu klarare, vilken avgörande
betydelse Schelling haft för Geijer. Schelling
är Geijers store lärare. Som filosof tumlar
Geijer med problem, som Schelling ställt
i sin filosofi, och hans filosofiska
utveckling består till stor del i en uppgörelse
med Schelling och i en frigörelse från
Schelling. Men flera av huvudsatserna i
Schellings metafysik hade Geijer så intimt
införlivat med sin åskådning, att han
aldrig övergav dem. Då han skrev sina
ungdomsavhandlingar Om upplysningen och
Om historien, där han polemiserar mot
upplysningsfilosofien, kan han kallas en
rättrogen schellingian. I skriften Thorild,
som utkom 1820, förkastar han »den
intellektuella åskådningen» och närmar sig
empirismen men står ännu på schellingsk
grund. Landquist påpekar, hur han
försvarar Schellings naturfilosofi och ansluter sig
till dennes frihets- och försoningslära.
Kravet på frisk, levande erfarenhet blir
med åren allt starkare hos Geijer. Skriften
Thorild är hans empiriska
programförklaring. Men det är en religiöst betonad
erfarenhet Geijer fordrar på livets alla
områden. Varifrån har Geijers varma
uppskattning av erfarenhetskunskapen i Thorild
kommit? Landquist dryftar frågan och
finner det avgörande momentet i Geijers
historiska studier, som lärt honom respekt
för verkligheten. Långt viktigare synes mig
ett annat motiv, som Landquist även
framhåller: Geijers nya kunskapslära
anbefallde sig genom att den stod i
överensstämmelse med den kristna uppenbarelsen.
Redan i en not till Reformationstalet 1817
hade Geijer förklarat med tanke på den
religiösa uppenbarelsen, att ali kunskap är
erfarenhetskunskap. Han låter även här
empirismen vara en följd av Schellings
filosofi —- icke dess motsats. Det märkliga
stället lyder: »Ali mänsklig kunskap är
erfarenhetskunskap. — Denna i sig själv
identiska sats står fast, man må angående
den mänskliga kunskapsfrågan vara
tillgiven vilket system som helst, och i syn-
nerhet är den, i strängare renare mening
än någonsin, just en följd av den så
kallade nyaste filosofien, rätt förstådd, ehuru
man vanligtvis föreställer sig rakt
motsatsen. — Att medgiva uppenbarelsen såsom
en egen högre kunskapskälla är således
att med detsamma medgiva, att det finnes
en verklig erfarenhet av gudomliga saker.
De som betvivla eller förkasta
uppenbarelsen skulle kanske blott genom en sådan
bestämning av själva frågan anse den för
sig avgjord, då en erfarenhet om gudomliga
ting vore en erfarenhet uppöver
sinnevärldens gräns. Jag får endast upprepa, att
med antagandet av uppenbarelsen antages
ingenting mindre än vad som nyss
nämndes. Huru en sådan erfarenhet förvärvas,
därom lämnar det uppenbarade ordet själv
den enda rätta anvisningen, enligt dessa
Frälsarens uttryck: Vilken som vill lyda
hans vilja, som mig sänt haver, han varder
förnimmande om denna lärdom är av Gud.»
Geijer hänvisar i Thorild till detta uttalande,
och man kan säga att det innehåller själva
grundtanken i Thorild, som framför allt
är en religiös bekännelse. Geijer hade ju
först ämnat ge skriften titeln: Utkast till
en kristlig filosofi.
I Thorild proklamerar Geijer sinnet som
högsta kunskapsorgan. Sinnet får ersätta
den intellektuella åskådningen men är
liksom denna ett ganska mystiskt
kunskapsorgan. Genom sinnet få vi kunskap icke
blott om sinnevärlden utan även om en
transcendent verklighet. Geijer förebrår
den intellektuella åskådningen, att den
icke når fram till en positiv verklighet.
Till en sådan skall sinnet nå fram. Men
vad är kriteriet på dessa
kunskapsupplevelsers sanningshalt? Geijer upptar icke
frågan till behandling, och lämnar därmed
fältet öppet för godtycket.
Landquist intresserar sig långt mera för
historiefilosofen är historikern Geijer. På
ingen punkt framträder kanske Geijers
originalitet som tänkare tydligare än i
hans historiefilosofi. I ett synnerligen givande
kapitel belyser Landquist denna genom
jämförelser både med de tyska föregångarna
och med de moderna representanterna
för en historisk världsåskådning. Landquist
betonar med rätta, att vad som fattas
Fichte och Schelling i motsats till Geijer
är empirisk förtrogenhet med den historiska
forskningen. Hos Geijer har historiefilosofien
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
