Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Ikaros’ förvandlingar. Av Olle Holmberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olle Holmberg
Men vart gäller då biljetten till sist, vad
är flyktens mål och resans ändpunkt? Då
Ikaros en dag promenerade på den
främmande stadens gator fann han en guide av
underlig typ som gav honom några vinkar
om vägen. Han kunde inte själv följa med,
antydde han, ty han var fjättrad där han
var, men måhända skulle han någon gång i
en annan skepnad vara till mötes även vid
färdens slut. Läsaren av Hjalmar Gullbergs
bok vet inte riktigt hur han har fattat den
figur han såg: som en vision, en verklighet,
ett stycke konstverk, en nödställd like eller
en förklädd konung? Hur som helst; han har
gjort intryck på honom, och i sin boks
titeldikt beskriver han sammanträffandet:
Ett krucifix har mitt på trottoaren satts.
Hur blev ett vanligt gathörn huvudskalleplats?
Det stänker smuts och ryker damm på den figur,
som hänger där med naken kropp i ur och skur.
Hans pina upphör aldrig, han lyfts aldrig ner
från korset de ha satt i detta grå kvarter.
Hjalmar Gullberg ritar med fina streck
den korsfäste främlingens bild i marginalen
av resehandboken för att minnas honom, och
då han tänker över hur allt skall sluta,
fantiserar han om att jordens gäster och
främlingar efter värnpliktsåren i timligheten skola
samlas en morgon som legionärer kring en
tron där den som hos oss har plågats själv
äger makten och härligheten:
Då uppstå vit och neger.
Stor brådska. Intet sudd!
Du Grav, var är din seger?
Du Död, var är din udd?
Ej vanmakt längre söver
vår själ. Reveljens ton
oss väckt. Sin legion
den Evige behöver.
Den främmande stad som Hjalmar
Gullberg har skrivit vers om är den som vi
reste in i under hojt och skrik då vi föddes
och skola lämna mera fåmält då vi dö. Endast
i drömmen, i poesien och i religionen kunna
vi gå ut till gränsen för att se på stjärnorna
och hägringarna. Medan vi stå där
uppklättrade på stadens mur och undra om
hägringen är verklighet eller villa, höra vi vind
som lockar framför oss, röster som viska
bakom. Vi höra mera: vi höra sfärers
harmoni ur fjärran och jordisk jämmer vid våra
öron. De båda längsta dikterna i Hjalmar
Gullbergs bok, två översättningar, handla
om dessa saker. Den ena är Heines
Slavskeppet, och den andra är Racines cantique
spirituel angående världsmänniskornas
fåfängliga ävlan. Den ena beskriver tidens ok,
och den andra vad man i brist på bättre ord
kan kalla evighetsförnimmelsen. I Hjalmar
Gullbergs tolkning har Heines dikt hela sin
dresserade och dansanta ironi, Racines hela
sin spända, lätta, ikariska flykt. Man skulle
kunna fråga varför poeten har svärmat för
två så olikartade mästerverk och förstått dem
bägge så väl. Det är inte onaturligt. Är det
inte sedan man med olust betraktat
slavskeppet, där offren piskas till gemytlig musik
medan hajarna glufsa runt kölen, som man på
allvar känner behov av de vingar som Racine
har trott sig förnimma, dem som i en ljuv
förtrollning bära oss bort från det
oförbätterliga? De båda stämningarna ligga sida vid
sida, Heines och Racines, och på den smala
eggen mellan dem har Hjalmar Gullberg
skrivit sin diktsamling. Den har idé och
melodi.
IOÖ
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
