Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Klassisk teater i Pompeji. Av Mildred Thorburn-Busck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Mildred Thor bur n-Busck
sig de olika individerna gällande i
kostymer, gester och personlighet, medan
deltagarna i strofen och antistrofen väl
lyckligast skulle gjort sig som slutna enheter
bakom koryféerna. Denna besvikelse
mildrades dock genom de välljudande
stämmorna, som mot en bakgrund av arkaiskt
klingande stränginstrument kommo väl till
sin rätt genom den ypperliga akustiken. De
underordnade rollerna föllo nästan samt
och synnerligen in i en gråtmild,
salvelsefull ton, som minst av allt hör hemma i
det grekiska dramat med dess nästan
skulpturala måttfullhet och stränghet.
Men som inspiration a priori, i den
strävan man tydligt kunde förnimma att
genom körerna, danserna, offertågen skapa
en suggererande atmosfär, hade denna
iscensättning sina största förtjänster. I
trots av felverkan i detaljer kände man
ibland med en hemlig rysning moirans
tragiska närhet. •— När scenen ännu står
tom med sina tre kopparportar slutna mot
åskådaren, komma nyckfullt och klagande
som en eolsharpa toner långt bortifrån
med vinden. Det är ’tempelsångerna vid
offren för Alcestis’ frälsning. Och liksom
de mystiskt svart- och blåslöjade gestalter,
som tid efter annan svepa in över scenen
för att i sina våldsamt vibrerande, dystert
uttrycksfulla poser fånga Ödets och
Dödens ogripbara makter, når denna
oförklarade sång till de dunkla djup, där
fantasien blott behöver en aning för att inom
sig timra upp en svunnen värld.
Sagan om Alcestis, den sköna om än för
det manliga könet mindre smickrande
myten om Admetos, konung av Ferete i
Tessalien, som drabbad av ett oförsonligt öde
slutligen räddas av sin unga hustru
Alcestis, har legat till grund för Euripides’
drama.
Admetos har haft turen att för en
längre tid disponera över ingen ringare
sommarkarl än Apollo, som hos honom
avtjänat ett av de ej så ovanliga vallarestraff,
som Zeus plägade ådorna sina olympiska
kolleger. Apollo fäste sig vid sin tillfällige
husbonde, och då han ser honom hotad av
förtidig död lyckas han av det glupska
Hades utverka, att Admetos skall undslippa,
blott han kan förmå någon annan att
frivilligt träda i hans ställe. Men förgäves
anropar Admetos far, mor och vänner.
Ingen vill försaka ljuset för hans skull.
Endast Alcestis, hans hustru, finner livet
utan värde om hon skall mista den hon
älskar. Hon lovar sig själv till Hades, och
skådespelet börjar den dag offret skall
fullbordas och Apollo, ljusguden, skyndar
ut ur borgen för att ej snuddas vid av
dödens besmittelse. På tröskeln vänder
han sig om till en sista hälsning och
konfronteras med Thanatos, dödsguden, som
från andra sidan scenen nalkas för att
med svärdet märka sitt rov.
Denna paranta seen, kraftig i
motsättning och dialog, stördes dessvärre av
bristande stilisering. Dispositionen var eljest
lyckligt funnen, då man begagnat sig av
effekterna från den sjunkande solen för
att låta den bågbärande guden framstå i
guldglans, medan å andra scenhalvan
Thanatos i sina dunkla färger liksom växte
fram ur skuggan. Men ifråga om de båda
kontrahenterna saknades kothurnen både i
bokstavlig och figurlig mening. Apollo
verkade närmast teaterprins från rococon
med sina korkskruvslockar och sin alltför
långa blygsamt veckade kjol. Av det
stridbara, det för dödliga ögon bländande och
farliga i solgudens närhet förnams föga.
Bakom Thanatos’ prydliga, nästan
distin-guerade gestalt, hade man svårt att ana de
gåtfullt skrämmande makter, vilkas
sändebud han var, av Herkules senare
apostroferad med orden: »De dödas herre,
Thanatos med svarta togan, vid graven
säkerligen sig befinner att suga offrets blod.»
Alcestis’ jämförelsevis korta roll är den
som bär upp hela stycket, och redan vid
första framträdandet, i hennes oförlikne-
41S
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
