Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Två elegier av Tibullus. Från latinet av Ivar Harrie - Ibitis Aegaeas...
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar H ar rie
ännu ej tjurens manke, den starka, var kuvad i oket,
hästen ej tuggade än betslet i fradgande mun.
Husen kände ej dörrar och lås: vid åkrarnas rågång
stod ej med bistert besked gränsstenen vaksamt på post.
Honungskakor gav eken, och tackorna bjödo sitt juver
självmant åt herden, som drack sorgfritt dess läskande mjölk.
Hat fanns ej och ej hämnd, icke fältslag och örlig, ej smedens
hårda hantverk var känt, stålet ej hamrat till svärd.
Nu under Iuppiters välde, varthän vi blicke, av blodsdåd
jorden är sölad, och död hotar från blå ocean.
Fader, hav misskund — av mened betungas mitt samvete icke,
aldrig med hädiska ord kränkte jag gudarnas helgd.
Dock — om redan den frist är förliden, som Ödet beskärt mig,
resen åt stoftet en vård, vänner, som vittnar om mig:
SKÖRDAD I FÖRTID AV OMILD DÖD HÄR VILAR TIBVLLVS
LIVET IGENOM HAN FÖLJT TROGET MESSALLA SIN VÄN.
Själv -— ty villigt jag lekt med gudinnans älsklige gosse —
går jag vid Venus’ hand hem till Elysiens ängd.
Där är det ringdans och sång var dag: över ängarna sväva
fåglar som kvittra ur späd strupe sin ljuvliga låt.
Sydfrukter locka från osådd rabatt: jungfrulig den vida
åkern rodnar av ljuvt doftande rosor i blom.
Ynglingaskarorna ömt bland de älskliga flickorna skalkas,
ständigt till famntagens krig redo är Amors armé.
Där bor den som av Döden vart ryckt ur Kärlekens armar,
Älskogens myrtenkrans evigt han bär i sitt hår . . .
Men i nattliga djup är förborgad Förbannelsens Boning,
svart kring Helvetets mur brusar en dånande flod:
där far Tisiphone fram med lockar av ringlande ormar,
flådda av gisslets rapp fly de fördömda omkring.
Invid porten av brons är Cerberus gårdvar: hans ormkäft
väser till, när han dovt morrar mot skuggornas flock.
Där är Ixion, som djärvdes att fresta Iuno till älskog —
evigt hans syndiga kropp våndas på snurrande hjul.
Sträckt över nio tunnland ger Tityos gamarna föda:
glupskt de i lever och buk riva med näbbar och klor.
Tantalus står där i vatten till hakan: men drycken beständigt
flyr, när han böjer sig ned, undan hans brännande törst.
DanaT döttrar bestraffas för synd mot Kärlekens gudom,
evigt från Lethes ström vatten de bära i såll.
Dit må störtas var usling som, glad att få grusa vår lycka,
önskat att se mig i fält ensam försmäkta och dö.
Käraste säg, nog blir du mig trogen? Ack måtte den gamla
noga och utan svek vakta min heliga skatt!
Hon skall berätta små sagor för dig om kvällen vid lampan,
under det flinkt hennes hand sysslar med slända och ten.
472
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
