Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Eugène Delacrox. Av Paul Jamot. Översättning från författarens manuskript av A. L. W.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Pa ti L Ja m o t
något som vidrörde den intimaste
punkten i Eugène Delacroix’ känslighet. Hans
brev och dagbokens första år ge oss
egendomliga exempel härpå. Låt oss till
exempel läsa vad den tjugofemårige
mannen skrev till sin vän Pierret 1819. Han
skymtar kanske redan den tavla han skall
måla fem år senare av Tasso i
dårhuset :
Är icke Tassos liv intressant? Hur olycklig
denne man måtte ha varit! Hur uppfylld av
harm blir man icke mot dessa ovärdiga
beskyddare, som förtryckte honom under
förevändning att värna honom mot hans fiender och
som berövade honom hans älskade manuskript!
Man gråter över honom. Man flyttar sig
oroligt på sin stol, då man läser denna
levnadsbeskrivning; ens ögon bli fulla av hotelser,
tänderna sammanbitas i vrede.
Senare, då den första förtrollningen
var bruten, fullständigt bruten,
påminner han sig icke utan en viss ironi
»den tid då han älskade Byron». Några
ord han låtit undfalla sig och som
upptecknats av en vän skola, såsom
man kan vänta av denne lika klarsynte
iakttagare av sig själv som av andra,
skänka oss den bästa definitionen av hans
hållning gentemot romantiken: »Om man
med romantiken förstår det fria
uttrycket för ens personliga intryck, då icke
blott är jag romantiker utan jag var det
vid femton års ålder.»
Det finns i själva verket blott en äkta
romantik, och den är evig; det är den
psykologiska romantiken, som låter verket
i dess helhet genomströmmas av
konstnärens personlighet med allt vad den äger
intimast, mest emotionellt och mest
instinktivt.
Må man icke låta bedraga sig av det
speciella ämnesvalet och föreställa sig att
Delacroix, efter mönster av Delaroche,
Scheffer eller Devéria, och likaledes
efter mönster av Hugos dramatik, har
uppfattat romantiken som en dramatisk
iscensättning av historien. Hans fantasi
var visserligen av naturen dramatisk, men
ännu mera lyrisk, och . det var j ust
lyriken som helt och hållet fattades de
välmenande målare jag nyss nämnde. I ett
slags intellektuell yrsel såg Delacroix som
en vision den tavla, vars komposition han
sökte sig fram till med kolet eller
pennan i handen, sedan utformade sig
denna vision och levde konstens
övermänskliga liv. Ingen kan säga något bättre
härom än han själv har gjort. Vi återgiva
de reflexioner han skriver i sin dagbok
då han avslutat Blodbadet på Chios. Och
han var icke tjugosex år då han målade
denna ryktbara tavla, ett verk på samma
gång av lidelse och av intelligens.
Ingenting kan vara vackrare än denna tidiga
mognad och denna redan myndiga
auktoritet som disciplinera ungdomens
hänförelse utan att avkyla den.
O, den döendes sista småleende... en
moderlig blick . .. förtvivlade omfamningar .. .
Målarkonstens dyrbara egendom, ]ag måste tillstå
att jag arbetade med passion. Jag tycker icke
om ett resonnerande måleri. Det finns hos mig
en gammal surdeg, en svart bottensats att
tillfredsställa. Om jag icke skälver som ormen i
Pythias hand, är jag kall. Allt vad jag gjort som
är bra har blivit gjort på det sättet.
Låt oss emellertid se på de teckningar
och skisser som tillåta oss att följa
etapperna i hans tanke från den dag i maj
1823 då han i sin dagbok skrev: »Jag har
beslutat mig för att måla Scener från
blodbadet på Chios för Salongen.» Vi
kunna se på den vackra akvarellen i
Louvre, som redan betecknar ett
framskridet stadium av kompositionen. I
motsats till vad som händer de flesta
målare, även de största, är tavlan, som
också äger större jämvikt i linjerna och i
färgsammansättningen, så oändligt
mycket mera passionerad. Den heroiska
hästen med sin guldglänsande och vilde
ryttare, den stirrande Hekuba, som
begråter så många döda, den döendes hållning
586
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
