Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Christian Eriksson. Av Sixten Strömbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sixten Strömbom
Tjusning. Vas i brons. 1890.
Nationalmuseum.
I sitt yrkesarbete fortsatte han samma
fack som i Hamburg: han modellerade
dekorativa pjäser för en keramisk fabrik.
Hans uppdrivna säkerhet i behandlingen
av stilornament beredde honom snabb
framgång och kom snart hans
arbetsgivare att anförtro honom uppdrag av mera
självständig natur. Så modellerade han
under denna tid en serie korintiska
kapitäl för kasinon i Monaco och San Stefano
utanför Alexandria.
Anpassningen efter den franska miljön
skedde helt visst ej utan svårighet för den
unge värmlänningen. Den kosmopolitiska
omgivningen i fabriken verkade oroande
på honom; i det vardagliga livet stöttes
han av bristen på renlighet och ordning;
i det hela kände han sig just så
bortkommen som en nordbo gör, då han första
gången i sin ungdom prövar skillnaden
mellan germansk och fransk livsluft.
Men mycket i hans väsen gav
positivt utslag för kontakten med det
parisiska: hans värmländska glättighet
och människointresse, hans osentimentala
skönhetssinne, den rörliga men
välbalanserade fantasien. Efterhand söm han vande
sig vid franskt vardagsliv och knöt
förbindelser i konstnärskretsar, visade sig
också denna kontakt artistiskt befruktande.
Han blev en parisersvensk så god som
någon i den svenska kolonien, vilket han
också efter hand beseglade genom att vid
början av 90-talet ingå äktenskap med en
parisiska. Förvärvsarbetet tillät honom
länge blott att sköta sina studier på
fristunder. Han inriktade dem emellertid
efter hand rent artistiskt, han vann inträde
på École des Beaux Arts. Tack vare
duktiga yrkesförtjänster fick han tidvis
möjlighet att helt gå upp i studiet efter
levande modell. Hans egentlige lärare vid
akademien — och även under enskilda
lektioner — var Falguière, en av det
dåtida Paris’ mest eftersökta
konstpedagoger.
Bland sina kamrater vid akademien
mötte Christian Eriksson ungdomar från
vitt skilda håll, allt ifrån sin landsmaninna
Caroline Benedicks till en liten intensiv och
patetisk toulousare, Emile Bourdelle, om
vars framtida storhet ingen utom han själv
drömde den gången. Falguière har lämnat
efter sig ett gott minne hos sina lärjungar:
han var nogräknad men positiv och
uppmuntrande i sin kritik.
I hans egen konst, som den tiden
räknades till Frankrikes ledande skulptur,
framstår för nutida kritik tydligast dess
naturalism. Det är salongskonst, skapad
för utställningssalens eller den lösa
våningsinredningens tillfälliga sammanhang.
Dess form är akademiskt förfinad, må-
660
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
