Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Harald Höffding. Av Carl Hellström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Harald H o ff o i n o
ligt smidig och evigt rörlig. De rörelser
och former, i vilka livet ebbat ut, synas
oss löjliga. Löjet är också en social gest,
det är samhällets reaktion emot det stela,
mot det som skiljer sig från normen.
I sin studie över Bergson underkastar
Höffding dennes filosoferande över
skrattet en tämligen skarp kritik. Bergson har
enligt Höffding endast lyckats fånga det
väsentliga för en viss grupp av det
löjliga. Han känner endast skrattet som
något förödmjukande, som ett uttryck tör
bitterhet och hån. »Den som skrattar»,
säger Bergson, »hävdar sig själv på ett mer
eller mindre stolt sätt och tenderar till
att betrakta den andre som en marionett,
vilkens trådar han själv håller.» Bakom
skrattet skymtar egoismen och bitterheten.
Häremot invänder Höffding att vi kunna
skratta också vid en plötslig befrielse, även
om denna icke går ut över någon annan,
om blott ett hinder eller ett tryck upplöser
sig i intet. Och vi kunna le i sympati
med den utskrattade, ja, kanske till och
med i sympati med den handling eller det
drag som är föremål för löjet. Man kan
vidare ha roligt åt sig själv, och detta
visar att Bergson har fel. då han påstår att
skrattets föremål alltid är det som undgår
den löjliges egen uppmärksamhet.
Bergson behandlar ej humorns löje, utan
endast hånets. Plan har också orätt i sin
teori om att skrattet alltid är en grupps
skratt. Det kan vara uttryck för en
appell till sanning, ärlighet och
rättfärdighet, även om dessa idéer endast kunna
tänkas som realiserade i ett ideellt
samfund. Det kan vara uttryck för en
hånande eller humoristisk stämning hos en som
står ensam i sin tid, men som dock icke
känner sig allena. Då Bergson vidare sätter
den komiska konsten emot den tragiska, så
är detta en felaktig antites. Ty även
komedien ger verkligheten, och livet är, som
redan Platon sagt. på en gång tragedi och
komedi. »Og naar Kunsten skal afsldre
Harald Ho ff ding. Byst av
L. Br an ds trup.
Virkeligheden, der stedse er individuel,
saa maa man tage Virkeligheden baade i
dens Begrænsning og i dens Storhed,
baade i dens Udvorteshed og i dens
Inderlighed. Al individuel Existens omfatter
begge Dele, og derfor udfordres der en
dobbelt Kunst til at hæve det Slør, der
kan dække den for os.»
Höffding vill icke fatta skrattet som
ett uttryck för en dualitet emellan det
le-vande och döda, det andeformade och det
automatiska. Med äkta germanskt gemyt
vill han infoga skrattet i en teori om
humorn. som i sig gömmer glädje och sorg.
tragik och löjlighet och som förenar allt
till en helhet. Det lilla problemet, om vilket
Bergson talar, växer hos Höffding ut till
en metafysisk grundstämning, och frågan
är om icke den helhetsbild, som han ger
45
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
