Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Commedia dell’arte. Av Agnes Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
V i gn e 11 till nLe bon m è n a g e»,
komedi af Florian (1782).
Gravyr av J. B. Guy ard.
hämningar ett drag av monumentalitet som
höjer den till allmänmänsklig symbol.
Hans dumhet är inte av det slöa och
igengrodda slaget. Den sprudlar av vitalitet
och uppfinningsrik företagsamhet, den har
en charmfullhet i det groteska som är
ganska obeskrivlig. Till och med själva den
ömkliga fegheten får ett slags bestialisk
grace hos honom, som när han (se bilden
sid. 77) ligger på knä och tigger signor
Orazio om misskund — han har nyss
stulit hela dennes herremansutstyrsel för
att med oefterhärmligt galanteri göra sin
uppvaktning hos den sköna tjänstekonan
Francisquina, men blivit överrumplad och
berövad sina lånta fjädrar. En annan gång
(sid. 78) rider han i full krigsrustning
åstad på en åsna mot okända äventyr för
att som vandrande riddare göra sig
förtjänt av den huldas gunst. Vilken ännu
mera berömd hjälte han här bringar i
tankarna behöver icke sägas. Det märkliga är
emellertid att denna gravyr i tiden ligger
före Cervantes roman. Det lider intet
tvivel att Cervantes vid något tillfälle sett
italienska aktörer utföra en liknande seen.
Dessa gästade ofta Spanien under 1570—
80-talen, och för övrigt var ju Cervantes
själv en berest man.
Vem som spelat Arlekin denna tid hos.
I Gelosi är icke möjligt att säga. Fältet
står öppet för gissningar. Man kan tänka
på den nyssnämnde Ganassa eller på
Tristano Martinello, som samma år är
omtalad i en juridisk handling från ett besök
i London; andra namn äro också möjliga.
Hur som helst var han en stor och
originell konstnär i sitt fack, i samma person
en ekvilibristiskt smidig clown, en
fantasifull humorist och en snillrik observatör
av människodjurets ohjälpliga och trots
allt rörande löjlighet.
Det skulle dröja bortåt hundra år
innan någon ny aktör lyckades skaffa
Arle-kins namn en internationell berömmelse
som kunde mäta sig med
Gelositruppens-geniale Zannis. Evariste Gherardi, som 1
Arlekins skepnad förvärvade sig en
omått-lig popularitet i Ludvig XIV: s
Frankrike, var en helt annan och i sin art fullt
originell typ. Av den lantligt tölpaktige
drängen fanns ingenting kvar längre hos
honom. Grov och fräck kunde nog han
också vara. Men hans fräckhet var den
bitande och hänsynslöse satirikerns.
Gherardi var både en överlägsen aktör och ert
litterärt bildad man, som roade Ludvig
XIV med sina ogenerade lazzi lika
mycket som han tjusade kräsna finsmakare
som La Fontaine och Boileau genom sältan
och elegansen av sina infall. Med de till
hälften italienska, till hälften franska
komedier, i vilka han och hans trupp
uppträdde i Paris, äro vi redan fullt uppe i
en modern samhällssatir, som ingenting
längre har gemensamt med den romaneska
äventyrskomiken i exempelvis Scalas
scenarier för I Gelosi. Men detta element av
sedekomedi är ofta inbäddat i ett hölje av
82
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
