Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Commedia dell’arte. Av Agnes Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Commedia dell’arte
fantastisk och brokig scenisk
utstyrselillusionism, som kan ge dem ett tycke av
någonting mitt emellan
rococodivertisse-mang och modern revy. Sårskilt gärna
togo de operaparodiens form. Den sid. 81
återgivna bilden återger en seen ur en
dylik parodi, Arlequin Mercure Galant,
uppförd 1682.
I fortsättningen skulle denna
fantastiskburleska komediform, där understundom
de musikaliska inslagen av kupletter och
balettupptåg helt dominera, bli den i
Frankrike mest populära.
Improvisationen kom därvid att inskränkas till det
stumma spelet, som ofta nog torde satt
pricken över i på förlustelsen. Texten
hop-skrevs däremot av franska författare,
bland vilka den mest berömde är Gil Bias’
diktare, Le Sage. Av den ursprungliga
commedian återstår sålunda här endast de
traditionella maskspelstyperna och deras
nedärvda clowntricks, de s. k. lazzi. I den
formen var det också huvudsakligen som
svensk publik fick göra bekantskap med
den italienska komedin under 1700-talet,
dels genom de franska skådespelartrupper,
som då blevo halvt bofasta här, och där
alltid den som spelade Arlekin uppbar det
högsta gaget, dels genom svenska
imitatörer i Petter Lindahls och Stenborgarnas
band.
Evariste Gherardi’s Arlekin har blivit
förevigad av två konstnärer, som givit,
typen en sentima berömmelse långt utöver
vad som kanske kommit någon annan
skådespelare till del, ehuru få torde ens till
namnet känna den skådespelare som kreerat
rollen. Gillot och framför allt Watteau ha
båda hämtat inspiration från de teatraliska
upptåg i vilkas medelpunkt Gherardi stod.
För de allra flesta som i våra dagar alls
göra sig några föreställningar om
commedian torde väl dessa framför allt vara
hämtade från Watteaus tavlor. Watteau har
insvept den i ett drömskt poetiskt
skimmer, förlänat den ett drag av melankoliskt
N ij in s k i som Arlekin i S c h
u-mann-Fokins balett Karneval.
Teckning av L. Bakst c:a iQio.
svärmeri som den dittills ej ägt utom i
hans egen fantasi. Konstnärens syn har
över levat verkligheten, kommit oss själva
att se verkligheten med hans ögon.
Efter Watteau skulle det också mycket
snart komma en diktare som inom dramat
fullföljde den civilisering av de gamla
grovkorniga commediagycklarna han gett
klaven till. Marivaux har kallat ett av sina
lustspel »Arlequin poli par lAmour». Den
rubriken kunde vara gemensam för
Watteaus tavlor och de subtilt underfundiga
och lekfullt rococoskimrande
fantasikomedier, vilka han i en följd av år
samman-skrev för de italienska farsörer som
under 1700-talets förra hälft utgjorde ett
uppfriskande element i Paris teaterliv.
Hur långt ha vi inte med dessa förfinade
sceniska poem hunnit från den plumpe
och ohyvlade grobian som bar namnet
Arlekin hos I Gelosi!
Och ändå kan det knappast vara fråga
om att icke Marivaux’ lustspel ur comme-
83
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
