Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Commedia dell’arte. Av Agnes Beijer
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Agne Beijer
’ dians synpunkt betecknar en dekadans,
överförfiningen, den preciösa
psykologiseringen innebar en negering av dess
grundprincip, som är det folkligt franka och
sorglösa clowneriet. Steget skulle
emellertid tagas ännu längre ut, ned i rena
fördärvet. Bilden sid. 82 visar en seen ur
Florians Arlekinader från slutet av 1700-talet.
Arlekin, den gamle inpiskade skälmen, har
här blivit en borgerligt larmoyant
familjefar, som jollrar med sina småttingar i
barnkammaren och blir utom sig av
förtvivlan vid blotta misstanken att någon i
hans familj skulle ha gjort sig skyldig till
en oegentlighet.
Därmed har också Arlekin löpt linan ut.
I sitt hemland kan han väl ännu någon
gång under 1800-talet förekomma i något
ambulerande band, där han sjunkit
tillbaka till sin förra obemärkta ställning som
simpel marknadsgycklare. Utom Italien
ger han endast gästroller som en
förbiilande kostymfigur i maskeradupptåg
eller balettdivertissemang. En genial
konstnär som den ryske dansören Nijinski
kunde för ett flyktigt ögonblick ge oss en
vision av vad han en gång varit. Men
Nijinski är redan borta också han. Och
den riktige gamle Arlekin återuppstår
säkerligen aldrig mer.
Arlekin och Columbina. Kopparstick av Gabriel de Saint-Aubin
1700-talets senare hälft.
84
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
