Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Andra häftet - Henri Bergson. Av Alfred Mohn. Översättning från författarens manuskript av Algot Ruhe
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
He n r i B e r g s o n
ma ljöd vidast —, att det icke längre fanns
några gränser för de förhoppningar man
vågade ställa på den. De framställde gärna den
moderna forskningen som »arvtagaren till
den döende filosofien och den redan döda
religionen». Skulle man sätta tro till ord som
dessa, stod man inför gryningen av en ny
guldålder för mänskligheten, då alla gåtor
skulle finna sin lösning, alla problem
förklaras, alla mysterier skingras, alla lidanden
hugsvalas och den stora lyckan tillförsäkras
alla.
Alen det kom aldrig något förverkligande
av dessa oförsiktiga löften, mänskligheten
såg sig fortfarande tvungen att leva i släp
och kval och okunnighet. Och i den
mekaniserade värld, vars bild man sökte utge för att
vara verkligheten själv, kände hon sig
kvävas som i ett fängelse. Hon bävade inför
konsekvenserna av den härskande
positivismen, determinismen och materialismen, såsom
de återspeglades i den naturalistiska
litteraturen, där människan skildras som en
stympad varelse, berövad all frihet, följaktligen
undandragen allt ansvar och värnlöst
övergiven åt djupets makter.
Då inträdde en reaktion eller rättare sagt
en renässans i spiritualistisk anda. I en
uppseendeväckande och starkt diskuterad
roman, Lc Disciple, utslungade Paul Bourget
ett strids- och maningsrop till tidens
ungdom — boken var betecknande för den unga
generationens själsläggning och bidrog i
väsentlig mån till att inrikta tidens diktning
åt andra håll än förut, leda in den på nya
vägar. Några år senare drog Ferdinand
Brunetière. under mycket larm i härnad i
liknande anda och förkunnade genom en rad
uppsatser och föredrag en ny formel, som
han avsiktligt skärpt till »vetenskapens
bankrutt». Det uppträdde även filosofer på
vädjo-banan. En av de förnämsta bland dessa var
Emile Boutroux — vars undervisning den
som skriver dessa rader haft förmånen att
åtnjuta — och vilken påvisade, att
vetenskapen endast är att betrakta som en bland
många av de nycklar, med vilkas hjälp
människan förmår tränga in i tingens och livets
värld. Sedan kom också Henri Bergson.
Den hänförelse som väcktes genom hans
verk, redan vid hans första framträdande,
blir lättare att förstå, om man i tanken för-
sätter sig till det skede, då de nya
strävanden vi nyss hänsyftat på först gjorde sig
gällande. Tack vare sin på en gång solida
byggnad och strålande form kom tänkesättet
Bergson att bilda en säker grund och ge sitt
stöd åt dessa strävanden, denna längtan,
samtidigt med att det undergrävde den trånga
föreställningen om världen som en mekanism.
Denna filosofi gav anden vad den
tillkommer, i det den förkunnade människans
frihet, samtidigt med att den gav
nutidsmänniskan, med hennes tvivel på värdet av sin
evighetstrånad, goda skäl till stöd för de
andliga värden som heta konsten, poesien,
religionen, hänförelsen, idealet. För dessa
behov hade den deterministiska och
materialistiska vetenskapen icke haft någon plats
öppen inom sina system, hur väsentliga de än
visat sig vara för mänskligheten.
Vilka öden kunna antagas vänta Bergsons
filosofi ? Det är icke möjligt att förutse detta,
men av alla tecken att döma rymmer den
åtminstone vissa element av oförgänglig
lö-dighet och kraft. Det sätt på vilket den
uppställer problemen och den metod som
till-lämpas för deras lösning samt icke minst
några av dessa lösningar själva komma utan
tvivel att få beståndande värde. Det har
också blivit sagt, att exempelvis Bergsons
teori om friheten år i besittning av en
sådan beviskraft och tränger så djupt, att den
för alltid gjort slut på fortsatt diskussion om
detta ämne — något som sällan sker i
filosofiens historia.
Hur det än må gå, vilket öde framtiden
än må förbehålla hans läror, kommer Henri
Bergson i alla fall att stå som en andlig:
livsväckare, vars insats på den andliga
odlingens fält, på filosofien, litteraturen,
konsten, ja på själva vetenskapen, verkat
befruktande som ingen annans under de
senaste trettio åren.
Det kan heller icke bestridas — såsom
Albert Thibaudet med rätta påpekat — att det
för närvarande icke lever någon tänkare, vars
anseende övergår hans. Och mer än en vore
villig att underskriva det omdömet av René
Gillouin, en av dem som grundligast
genomträngt tänkesättet Bergson, att den nye
Nobelpristagaren får betraktas som den ende
filosof av första rang, som Frankrike ägt
sedan Descartes och Europa sedan Kant.
i io
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
