Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Om Goethes Faust. Av Olga Potthoff
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olga Pott ho ff
gör att hon ej är stålsatt mot frestelser.
Margareta kommer in på en väg, där hon
rusar blint i fördärvet. Hennes blindhet
är hennes kärlek. Den fyller henne så
helt, att endast det som står i samband
därmed existerar för henne. Av den
renhjärtade, oskuldsfulla flickan har inom
kort blivit en skuldbelastad kvinna, från
vilken alla med fasa vände sig bort.
Oaktat alla kval och lidanden, som kärleken
bringat Margareta, förlorar den dock
aldrig tör henne sin heliga glöd. Den lyser
inifrån och förlänar henne höghet även i
djupaste förnedring samt bevarar hennes
innersta oåtkomligt för helvetets makter.
Det har mörknat över Fausts och
Margaretas väg. När skulden faller tung över
Faust för de brott, som han på
Mefistofeles’ anstiftan har begått, och i vilka han
gjort Margareta till sin medbrottsling,
rycker frestaren honom bort och låter
henne ensam bära följderna. Mefistofeles
vill Fausts fördärv, därför måste han
hindra ångern att vakna inom honom.
Under den vilda häxfesten på Broeken
skola nya, starka sensationer plåna ut det
förgångna. Men det lyckas ej, genom allt
tumultet tränger något, som är starkare
än alla helvetets konster — Margaretas
kärlek. Faust tycker sig plötsligt se henne
framför sig på ett sätt som låter honom
ana hela vidden av hennes fruktansvärda
öde. Ångern flammar upp och gör honom
äntligen till en handlingskraftig människa.
Här börjar Fausts förvandling, från och
med detta ögonblick är han den ledande,
Mefistofeles han slav. På Fausts
befallning måste Mefistofeles föra honom till
Margaretas fängelse; han vill befria henne,
men stöter på ett oförutsett hinder,
Margaretas eget motstånd. I den hj ärtslitande
scenen i fängelset framställes Margareta
oftast som fullt vansinnig, men detta är ej
riktigt. Allt ohyggligt hon genomgått har
omtöcknat hennes sinnen, men mellan de
mörka ögonblicken bryter dock ljuset fram
och låter henne se och handla fullt klart.
Det finns ej på jorden en plats, dit hon
skulle kunna fly undan för sin skuld, den
måste hon sona med sin död. Fausts alla
försök att vilja rycka henne ur fängelset
stranda mot hennes orubbliga: »Gericht
Gottes, dir hab ich mich übergeben.» Att
denna kommer att utfalla annorlunda än
människors, vet hon, och hennes visshet
bekräftas av rösten från ovan : »lst gerettet.»
Har Faust dukat under i striden, har
Mefistofeles vunnit vadet? Svaret är
redan antytt i den nyss påpekade
omsvängningen i förhållandet mellan dem båda.
Faust har tagit ledningen; han kastar sig
visserligen med Mefistofeles ut i livet
igen, men ej för att komma från sin skuld,
utan för att genom manlig handling sona
vad han brutit både mot Margareta och
mot sig själv som människa. För att han
skall få kraft och mod att leva och handla,
får ej det förflutna hålla honom fast; det
är dock ej utstruket. Margaretas
avskedsrop: »Heinrich, Heinrich!», varmed
dramats första del slutar, skär sig in i hans
hjärta och kommer att ljuda genom hela
hans fortsatta liv som en manande
grundton. Om han en gång kommer fram till
målet, lämnas oavgjort, men tydligt är,
att den röstens maning vill hjälpa honom
att nå det.
Hur kan detta mäktigt anlagda skådespel,
som behandlar hela världskampen, mynna ut
i två olyckliga människors kärlekssaga?
I Margaretas kärlek fick Faust svar på
världsgåtan och i sin egen, sedan den
renats från själviskhetens slagg. Tv först
när kärleken är självförglömmelse, är den
av himmelsk art och kan förbinda alltet
till en enhet. Enligt faustdramat har
kvinnan de naturligaste förutsättningarna för
att uppenbara denna kärlek i världen:
»das Ewig-Weibliche zieht uns hinan.»
Kärleken förklarar världsgåtan, men fram
till förklaringen kommer ingen, som ej i
redlig strävan satt in allt på att nå dit.
144
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
