Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Werner Söderhjelm. Vid 70-årsdagen. Av Anton Blanck
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Anton BI an c k
Bostadhuset i Brunnsparken, Helsingfors.
den period av vila, konsolidering och lugn
växt som dock mitten av 1800-talet trots
allt var för Finland. En sund, stark och
lycklig man, en stor konstnär med en
orubbligt ärlig strävan efter sanning i
skildringen och en orubblig tro på
poesiens ändamål att lyfta och förädla,
ungefär så sammanfattar Söderhjelm sin
mening om Runeberg, efter att ha följt hans
öden så att säga dag för dag och försynt
observerat skiftningarna i hans poesi. Jag
har svårt att tro att framtiden skall kunna,
även efter en mycket intensivare rent
litteraturhistorisk analys, komma till annat
resultat när det gäller denne man, som
säkerligen bättre än någon annan svarade
mot århundradets ideal av en
nationalskald. Betydelsen av att ha fått
atmosfären kring honom fixerad på ett så
känsligt, konstnärligt kunnigt och säkerligen
exakt sätt, medan ännu minnet var
levande, kan för övrigt icke överskattas, när
man tänker på framtiden.
Då Werner Söderhjelm nästa gång
framträdde med ett stort arbete på
svenska hade han lämnat sin professur i
romansk filologi. Från 1913 innehade han
en lärostol i »allmän och inhemsk
litteraturhistoria». Dessförinnan hade han dock
publicerat sitt väl mest betydande verk
på franskt område, den grundläggande,
högt skattade studien om fransk
medeltidsnovell, vilken i sin populärare svenska
form hör till det allra mest läsvärda vi
hava om medeltida litteratur, icke minst
genom författarens sällsynta förmåga av
kongenialt återberättande. 1914 hade han
emellertid färdig första delen av sitt verk
över Oscar Levertin, alltjämt den mest
ingående teckning av ett svenskt
författarliv vi äga. Man har anmärkt på den stora
utförligheten. Söderhjelm har
åstadkommit den med ögonen öppna för riskerna.
Måhända är den ett finskt drag (man
tänker på Reins bok om Snellmann och
Vasenius’ om Topelius), men i
huvudsak blev den nödvändig genom uppgiften.
Liksom boken om Tavaststjerna är
Le-vertin-biografien historien om en
tidsålder som Söderhjelm själv upplevt, i
vilken han själv spelat en roll, och även
denna gång har det gällt att skildra en
tidigt bortgången vän. Det är något
karakteristiskt för Söderhjelm hur troget
och vackert han tagit om hand sina
vänners minne, och det finns ofantligt
mycket att hämta i hans produktion, när det
slutande 1800-talets litteratur och konst
skola skildras — jag tänker för
ögonblicket blott på vad han skrivit om Albert
Edelfelt till exempel. Med boken om
Levertin vann Söderhjelm, förut här mest
känd genom sin och brodern Torstens
ypperliga essaysamling »Italiensk renässans»,
i hög grad svenskarnas hjärta. Det
svenska nittiotalet öppnades för dem som
tidigare blott känt det genom de stora
litterära mästerverken och den livliga pole-
370
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
