Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - På ökenvägar till Sinai. Av Joh. Lindblom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Joh. Lindh lom
Hatorbild från templet på Serabit.
av de egna och gör honom till föremål
för den utsöktaste vänlighet och
gästfrihet.
Beduinerna leva utanför all historia.
Århundradena passera förbi dem utan
nämnvärda förändringar. Själva ha de ej reda
på sin egen ålder. Endast sällan kan
någon läsa eller skriva.
Men trots öknen och trots beduinerna
kan man tala om Sinaihalvön som en
skådeplats för verklig historia, och det i
utomordentliga mått.
De historiska minnesmärkena på
Sinaihalvön gå tillbaka till uråldrig tid, till
cirka 3000 år f. Kr. I alla händelser började
de egyptiska faraonerna redan under de
första dynastierna att intressera sig för
Sinaihalvön. Det som lockade egyptierna
hit var tillgången på mineral, framför
allt koppar och turkoser. Koppar fann
man framför allt i Wadi Maghara, turko-
ser på bergsplatån Serabit el-Kadem. Den
äldsta bildframställning som man funnit
i Wadi Maghara visar oss farao med en
klubba slående ihjäl en ökenarab. Serabit
är dock den från arkeologisk synpunkt
ojämförligen viktigaste platsen på hela
Sinaihalvön. Jag och mina reskamrater
bestego platån den 27 oktober. Det blev en
mödosam vandring på två och en halv
timme. Bædeker rekommenderar för denna
uppstigning »a steady head». Och det med
rätta. Terrängen är så vild och oländig
som möjligt. Stundom måste man gå på
alla fyra eller låta sig lyftas av föraren,
stundom gäller det att klara sig över
branta sluttningar av rullande och glidande,
ofta knivskarpa lösa stenar. Värst var det,
när den lösa rödbruna sandstenen brast
som pepparkaka under fötterna. Men vi
fingo lön för mödan. När man kommit
upp på högsta höjden, inemot 1000 m. ö.
havet, fängslas man av en sällsamt
fascinerande syn. Runt om leda mörka
gruvöppningar in i berget, utanför finner man
väldiga rösen av lös sten, som brutits ur
klippan. En djup, vid klyfta, ett par
hundratal meter i diameter, som skär av
platån på mitten, är till stor del fylld av
nedstörtad eller nedkastad sten. Överallt, vart
man blickar, ser man större eller mindre
block, stående eller kullfallna, bärande
inskrifter med egyptiska tecken och med
fi-gurala framställningar av gudomligheter,
konungar och drottningar. Mitt på platån,
på högsta höjden, står ett tempel, nu i
ruiner. Längst in mot en bergvägg är cellan
i form av en grotta, i vars bakre del man
ännu finner tre nischer, som en gång
innehållit gudabilder eller heliga
symboler. Därifrån såsom en utgångspunkt har
tempelbyggnaden sträckt sig i olika
etapper under olika tider. Man ser ännu
praktportalerna genom vilka processionerna
tågat in, bäckena, i vilka man tvagit sig.
altarna, på vilka man offrat, dystert
blickande gudabilder, inför vilka man tillbett i
502
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
