Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ur sydamerikansk litteratur. Av Karl August Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur sy dam er i k an s k litteratur
Av Karl August Hagberg
EN YMNIGT flödande
sydamerikanska litteraturen är ju
tämligen okänd och obeaktad i
det icke spansk-talande Europa.
En av orsakerna härtill är nog svårigheten
och dröjsmålet vid anskaffande av bokverk
från de många avlägset liggande
sydamerikanska republikerna. Visserligen har en eller
annan firma i Paris eller Madrid specialiserat
sig på någon av dessa republiker, men det
existerar inte någon allmän sydamerikansk
bokhandelscentral, som kan från sitt lager
eller utan större tidsutdräkt leverera
Sydamerikas förnämsta litterära alster eller
lämna upplysning om dessa. Madrid borde väl
vara den självskrivna platsen för en dylik
bokhandelscentral. Som det nu är, kan det
dröja många månader, ja ett helt år, innan
man får en från Sydamerika rekvirerad bok.
En inre orsak till att den sydamerikanska
litteraturen är så okänd är naturligtvis att
den i stort sett saknat egenart. Länge var den
— där den överhuvud taget existerade — blott
och bart en färglös efterklang från
moderländerna i Europa. I och med resp. frihetsstrider
började dock de unga spansk- eller
portugisisktalande republikerna i den nya världen allt
mer och mer känna sig såsom nationer, som
kunde stå på egna ben. Nya impulser kommo
från England, Tyskland och kanske framför
allt Frankrike. Det stannade dock esomoftast
även här vid imitation. Men vid sidan av alla
intryck utifrån hade man dock inomlands en
rik källa att ösa ur i de storartade
naturscenerierna, urskogen och prärierna samt
legender och minnen från den av inkräktarna
undanträngda urbefolkningen, som småningom
dukat under för civilisationens övermakt.
Liksom indianerna själva äro även de spanska
kolonister, som blandat blod med indianerna,
de kreolska s. k. gauchos, vilka såsom
boskapsskötare levde sitt ensliga, äventyrliga
liv på prärierna, numera på väg att
försvinna. De ägde dock en betydande, ännu föga
känd folkdiktning och folklore och denna
»pampans poesi» la poesia gauchesca, som
haft flera framstående representanter, utgör
ett intressant studium. Och i kontinentens
många olika republiker (till antalet över
tjugo) förefinnes en »nacionalismo», som lever
på gamla romantiska minnen och legender
från Sydamerikas sekellånga vegetativa
kolonialliv och på inhemska seder och bruk.
Ett av de äldre och det utan gensägelse
bästa och mest berömda verk av
sydamerikansk »nacionalismo» är den ännu levande
Uruguayskalden Zorilla de San Martins
Tabaré, som skrevs mot slutet av förra
århundradet. »Tabaré» är legenden om
indianen med de ljusblå ögonen, en legend som
Zorilla i sin patriotism flyttat från Chile och
förlagt till Uruguay. Det är dels historien
om den infödda charrüa-stammen, som
dukar under för civilisationen, dels kampen i
en indiansjäl mellan vildens instinkter och
de från mödernet ärvda vekare impulserna.
»Tabaré» är son till en mäktig
indianhövding av charrüastammen och en blåögd
spanjorska, Magdalena, som bortrövades den tid,
då ännu floderna
Uruguay och Plata
levde sitt ursprungliga fria liv.
Guds småleende, av vilket de skapats,
spelade ännu över vattnen och skogarna.
Omgiven av vildar, fostrar Magdalena sin
lille son, hon döper honom själv i Uruguays
vatten och vaggar honom till sömns med
kristna sånger. Skalden beskriver
charrüa-indianerna: de äro kopparfärgade med
utstående kindknotor, inbundna och dolska, med
svarta ögon, svarta som hatet, och långt hår,
som faller ned över skuldrorna.
Aldrig ser han någon i ögonen,
höjer aldrig rösten, dör tigande;
aldrig lägrar sig ett drag av smärta
kring hans fylliga, bleka läppar.
Ej ens tortyren kan utplåna
hans stolta min av förakt;
allenast striden i sin hetta lockar
gälla tjut ur hans bröst.
Men då glänsa
likt den törstiga jaguarens huggtänder
fram mellan genomborrade läppar
vita tänder, hemskt hotande.
589
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
