Full resolution (JPEG)
- On this page / på denna sida
- Tionde häftet
- Ur sydamerikansk litteratur. Av Karl August Hagberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karl August Hagberg
Det är charrüa-mannen,
de vilda markernas blod,
olycksfött släkte, som kämpar sin dödskamp,
hemlöst så i himmel som pl jord.
Sådan är också Tabaré — på fädernet.
Men han har i motsats mot de andra inom
stammen klarblå ögon, och det råder en
dualism i hans väsen; från modern har han
utom sina ljusa ögon ärvt ömma, veka
känslor, som ligga i djupet av hans själ, men åt
vilka ban med vildens tafatthet och
otymplighet ej förmår ge uttryck. Han visar sig
mäktig av tyst hängiven kärlek och dör,
offrande sig för den älskade, en vit kvinna.
»Tabaré», som har många vackra partier
från urskogs- och indianliv, blev
Sydamerikas populäraste diktverk och gjorde ett
verkligt segertåg genom alla spansktalande
länder. Ännu så sent som 1923 utkom en ny
upplaga.
* *
*
Den sydamerikanska litterära riktning,
som, närmast påverkad av franskt
inflytande, strävade efter nyhet i såväl form som
innehåll, brukar dateras från 1888, då
Sydamerikas mest begåvade skald, den i Nicaragua
födde, för ett tiotal år sedan avlidne Ruben
Dario, utgav dikt- och prosasamlingen Aziil.
Denna »modernismo», som under sin kappa
rymmer en mångfald olika »ismer», har
utmynnat bl. a. i ei americanismo literarin
(med Amerika mena sydamerikanerna ju
endast den södra kontinenten). Denna litterära
latinska panamerikanism står ingalunda i
något motsatsförhållande till den »nacionalismo»
varom här ovan talats och vars mest
remarkabla produkt är »Tabaré». Tvärtom ha
de båda riktningarna mycket gemensamt. Den
sydamerikanska intelligensen strävar att ur
de heterogena elementen så att säga
kristallisera fram en nationell »sydamerikansk
själ» och ge uttryck åt en bestämd
personlig enhet, nu då frihetshjälten Simån Bolivars
stolta dröm om Sydamerikas politiska enhet
tyckes bli allt svårare att förverkliga. »EI
americanismo literario» präglas av en stark
självständighetskänsla gent emot såväl de
latinska moderländerna som det övriga
Europa. Men alldeles särskilt färgas den av en
viss animositet och bitterhet mot Förenta
Staterna, som man fruktar såsom en
eventuell angripare och som befaras under skydd
av Monroedoktrinen hysa imperalistiska pla-
ner mot hela södra kontinenten och som
redan från Mexiko tagit Texas, från
Colombia Panama och Cuba från Spanien. »EI
americanismo literario» har haft och har
många talangfulla förkämpar; man skulle
kunna nämna José Marti (Cuba), J. M.
Rödö (Argentina), F. Garcia Calderön
(Peru) m. fl. Men en ledande man och på
samma gång en av de mest begåvade och
intressantaste personligheterna i denna heterogena
sydamerikanska litteratur, varifrån så sällan
något eko når upp till oss i Norden, är utan
tvivel den i Venezuela födde, i Madrid
bosatte Rufino Blanco Fombona. Det är en
typ som genom sin karaktär och sitt
äventyrs-fyllda liv i mångt och mycket erinrar om den
nyligen bortgångne Blasco-Ibanez. Liksom
denne har Blanco-Fombona flera gånger
suttit i fängelse och efter en förbittrad kamp
mot den rådande regimen landsförvisats.
Ättling av de gamla conquistadorerna är han
spanjor ut i fingerspetsarna, men räknar som
sitt fädernesland hela Sydamerika. Hans
idol är frihetshjälten Simån Bolivar, vars
andliga arvtagare han är och åt vars
minne han ägnat många års skriftställarskap.
Men här är icke plats att ingå närmare på
Blanco-Fombonas oerhört rika produktion
såsom historiker, sociolog, litteraturkritiker,
roman- och novellförfattare etc.; såsom skald
har han bildat skola bland de yngre i såväl
Sydamerika som Spanien. Här ett litet prov
på hans små romanser i folkviseton:
Don Amors springare.
Fram red junkern, don Amor,
fram mot länderna i fjärran
genom skogen, full av fasor
i den mörka vinternatten.
På ett snövitt sto han rider,
som i pannan bär ett märke
likt en stjärna, röd som gull...
Muntert rider don Amor.
Becksvart mörker! Kalla vindar
rista skogens dystra träd,
och i natten hörs det liksom
tjut av ulvar, skrin av korpar.
Don Amor bär ingen fruktan.
Glad och nöjd är don Amor.
»Illusion» så är det vita
stoets namn, och stjärnan, vilken
glimmar röd i springarns panna,
lyser junkern fram i skogen.
* *
590
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Project Runeberg, Mon Dec 11 14:02:03 2023
(aronsson)
(download)
<< Previous
Next >>
https://runeberg.org/ordochbild/1929/0642.html
