Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Arnold Norlind. Av Algot Werin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Algot Werin
morgon vid att solen gled in genom
fönstret. Då föll Vita nuova honom i tankarna,
och med ens stod det klart för honom att
han måste pröva på att översätta den. Han
steg upp och satte sig omedelbart till
verket. Med bortvänd blick och stilla röst
talade han om detta, och det förekom mig
att jag hörde någon av de gamla mystiker
jag läst om berätta om en avgörande
händelse i ett benådat livsögonblick. Det låg
emellertid ett leende på hans läppar, som
tycktes mig säga ungefär detta: det är
inte så märkvärdigt som det kanske låter.
När jag uttryckte min förundran över att
han funnit tid till detta jätteverk, svarade
han anspråkslöst att han fått en oväntad
ledighet varunder han kommit storartat i
gång med arbetet: han hade nämligen varit
mobiliserad under det första krigsåret.
Vilken man, som så förmått att distrahera
sig från världskrig och
landstormstjänst-göring! Vilken viljekraft och förmåga av
koncentration kring en uppgift!
På min önskan läste han så för mig ur
sin översättning, först ett parti av Vita
nuova och sedan stycken ur Divina
commedia. Han lät mig höra bruset av orkanen
som virvlar runt med lustans och lidelsens
trälar:
Och liksom vingarna en starflock bära,
när kylan kommer över höstlig hed,
så stormen dem som dessa kval förtära.
De föras hit och dit och upp och ned;
ej lindras smärtorna, som dem betunga,
långt mindre hoppas de på verklig fred.
Och liksom tranor segla fram och sjunga
i linjerader, såg jag också här
framila rastlöst och med vefylld tunga
de skuggorna som avgrundsstormen bär.
Jag fick se Paolo och Francesca skilja
sig ut ur virveln och sänka sig ner »liksom
duvor mot boet» för att under en paus i
stormen berätta om sin ödesdigra kärlek.
Jag fick stanna inför den reslige ghibellin-
hövdingen Farinata degli Uberti, han som
trots avgrundskval och lågor ännu lever
med i de florentinska ättstriderna. Från
Infernos botten följdes stigen, som leder
upp till foten av Purgatorioberget, där
rymden öppnar sig och morgonstjärnan
sprider sin safirglans över den oändliga
havsvidden. — Jag förstod att den synen var
honom särskilt kär; han talade en stund
i marginalen om Purgatorios och Paradisos
skönheter, vilka då för mig voro tämligen
bortskymda av Inferno-scenerna med deras
djupmörka färger. — Väktarängeln vid
Purgatorioporten ristar sina sju blodiga
P (peccatum = synd) på Dantes panna,
men ett efter ett strykas de ut av
änglavingar, allteftersom stigningen sker från
avsats till avsats:
Och som en majvind över fältet glider
och budar om att snart en morgon randas,
när den från gräs och blommor vällukt sprider,
så kände jag en fläkt på pannan andas
och smektes sakta av en ängels vingar
och kände luften med ambrosia blandas.
Skymningen föll; jag märkte att
föreläsaren knappt var medveten om tiden eller
om min existens, och av omtanke om
honom själv väckte jag honom med en
rörelse upp till det närvarande. Han sade då,
med ett leende, som var både ursäktande
och självironiskt, att han egentligen kunde
fortsätta att läsa så länge som helst, när
han riktigt kommit i gång. Han glömde
allt, han var med på Dantes vandring i
alla dess olika faser, han levde dikten som
han genomstuderat och översatt och som
han nu läste. Allt detta sade han
visserligen inte själv, men det blev under
läsningen tydligt för åhöraren, som minns det
hela såsom en av sina egendomligaste och
vackraste upplevelser.
Jag kan inte säga att vi råkades ofta
sedan. Vi sutto i samma bibliotekssal och
möttes på Lundagård; hans blick var
inåt-och uppåtvänd, och man hade merendels
626
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
