Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Svensk skönlitteratur i Finland. Av Erik Ekelund
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Svensk skönlitteratur i Finland 1928
om de tyska pacifistiska diktarna, vilkas
blickar bortom den onda, förvrängda
verkligheten söka socialismens utopiska framtidsland.
Som Tollers »Hoppla, wir leben» ger hon
en hemsk bild av ett Europa, som
kapprus-tar i ett rasande tempo. Den politiska
aktualiteten får en ytterligare tillspetsning genom
att Nationernas förbund och (tredje?)
Internationalen spela med på »S. O. S.»:s seen.
Den modernistiska, starkt mekaniska stilen,
»die neue Sachlichkeit», passar Hagar
Olsson utmärkt: hon är till sitt väsen den
naiva ideologen, som utan sinne för nyanser
predikar en del sanningar. Maria är en
levande människa, men dr Patrick och fadern
äro icke varelser av kött och blod, utan
maskinmänniskor.
»S. O. S.» betecknar i varje händelse ett
stort framsteg i jämförelse med »Hjärtats
pantomim». Hagar Olsson skulle sannolikt
nå högre, om hon kunde frigöra sig från
den blvtunga rustning av teorier, som binder
hennes icke särdeles rika fantasi.
Elmer Diktonius har i sin skiss-samling
Ingenting sökt återge suggestiva
stämningar av rent animal karaktär eller bilder av
folkets osammansatta tillvaro inne i den
finska ödemarken. Den inledande skissen
»Ingenting» fångar den animala njutningen i
vilan i solskenet en vacker sommardag:
naturstämningen blir naturextas, människan
kommer i detta sommarrus naturtingen nära och
känner sin släktskap med dem. Skisserna i
avdelningen »Bilderbok från Nurmijärvi»
tolka liknande ursprungliga naturstämningar.
Det är intressant att se hur modernismen,
den nya sakligheten, räcker handen åt den
gamla hederliga naturalismen i intresset för
de små och närliggande tingen. Men trots
detta vilken skillnad! Naturalismens
objektiva skildringssätt ter sig grått och
uttryckslöst i jämbredd med modernismens eruptiva
intensitet. Naturen blir ett laddat elektriskt
batteri; en naturskildring som den Diktonius
ger i »Hälsningar från landet» skulle icke
kunna påträffas hos naturalisterna, utom hos
Strindberg:
I går på kvällen unnades mig se den rasande
potatisåkern. Ur ådalens djup red dess frodiga
plantor i vild karriär uppför strandbranten, sprängde
rakt in i horisonten i välbevarad stridsordning.
Himlen var korallröd, sjögrön, gräddgul. Vinden
ven och rågen gick i vågor. Det dundrade i molnen
och nånstans skedde något. Stolt var den rasande
potatisåkerns stormiga ritt.
Elvier Diktonius.
I några skisser ha stämningsbilderna vuxit
ut till verklig människoskildring. I den
ypperliga skissen »Häng dej pojkfan!» har
Diktonius med djärva och mustiga
färgklickar målat en situation ur livet i den finska
ödemarken: han har gripit människornas
omedvetna grymhet i en hänsynslöst
realistisk bild.
Diktonius skildrar finska landskap och
finska folktyper. Författaren har återgett de
finska busarnas och allmogemännens
vardagstal med den riktiga lokaltonen, men språket
i boken har därigenom på sina ställen fått
en för svenska öron främmande klang.
I Kerstin Söderholms Rödgula vägar
talar en diktarnatur, som är skälvande känslig
och som samtidigt gömmer något av
spänningen i en hårt skruvad violinsträng. »Det
finns ett stålbett i mitt hjärta», heter det i
en dikt. De bästa dikterna äro fyllda av en
djup naturmystik. Flere dikter äro
emellertid i sin långt drivna koncentration en
tungomålstalares obegripliga, framstammade ord.
Dessutom har Kerstin Söderholm icke förmått
värna sin egenart, föreningen av bristfärdig
intensitet och spröd kvinnlighet, för det
inflytande, som Diktonius utövar på den
yngsta finlandssvenska lyriken. Det explosiva i
647
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
