Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - Sinclair Lewis och problemet Amerika. Av Kjell Strömberg
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sinclair Lewis och problemet Amerika
han är icke den ende svenskamerikan som
Sinclair Lewis skildrat med drag som vi
svenskar på denna sidan havet känna igen och
gärna vilja kännas vid.
Dodswortli, Sinclair Lewis’ till datum sista
större verk, rymmer liksom de föregående
en god portion besk och skarpsynt
självkritik, men denna amerikanska
äktenskapshistoria, som får sin tragiska avslutning i Europa,
är på samma gång en vältalig och
välöver-lagd apologi för den stora misskända
kontinenten hinsides Atlanten. Dess hjälte
stammar från mr Babbitts Zenith, men han
tillhör miljonärernas kulturellt högre syftande
klass. Han har en överblick, som
genomsnittsamerikanen saknar. Han är trött på att
»sitta och utarbeta klämmiga idéer»; han vill
i stället gärna lära sig att »sitta stilla och
kallprata och göra bekantskap med sig själv».
Europa bereder honom besvikelse, så länge
han släpas från land till land och från det
ena tomma societetsnöjet till det andra. Hans
vackra, fåfänga och av förste bäste Don Juan
med exotiskt utseende eller en fin titel
bortkollrade hustru låter honom nogsamt veta
vilken grobian han är i detta fina sällskapsliv,
och han överraskar sig med att längta
tillbaka till »poker, skjortärmar, surkål,
oanständig vådevill och samtal om bilförsäljning
i sitt gamla Zenith». Ett förnyat besök i
hemlandet dämpar betydligt denna längtan.
Han har definitivt fått klart för sig, att det
finns en bättre vila än »litet extra arbete»,
och att »utvecklingens mål» icke består i att
»snabbt förflytta sig från plats till plats och
göra så mycket väsen som möjligt». Men
han förnekar icke sitt ursprung, sedan han
upptäckt Europas mångstämmiga tonfall och
mångskiftande behag. Man begär icke, att
mr Dodsworth skall vara en annan än den
han är, en skicklig industriledare, och finner
honom just i denna egenskap värd respekt.
Han vill själv inte resonera enfaldigt om
konst och vinmärken när han kan resonera
sakkunnigt om motorer och finansiell
organisation. Han har länge förnött sin tid med
att skaffa sin hustru passande europeiska
lekkamrater, först i England, sedan i Paris och
slutligen i Berlin; när bandet omsider brister,
har han likväl på egen hand lyckats knyta
personliga kontakter med en tillvaro av helt
annan art än den han hittills varit van vid.
Han nöjer sig icke längre med att ut-
trycka sin nyvunna livsvisdom i allmänna
satser som denna: »Amerika är min hustru och
min dotter, men England är min mor.» Det
är en amerikanska, änka efter en engelsk
diplomat och fullständigt acklimatiserad i
Europa, som under Italiens himmel ger hans
outredda tankar ord. »Ofta, ofta», säger hon,
»när ni tror jag dåsar i mitt rum, smyger
jag mig upp till den där lilla inhägnade
trädgården ovanför huset och ligger där i
solen, i blåsten, känner doften av ångande
jord, finner livet. Det är Europas styrka —
icke dess så kallade kultur, dess
konstsamlingar och städade röster och språkkunskaper,
utan dess närhet till jorden! Och det är
Amerikas svaghet — inte dess högljuddhet
och dess grymhet och dess filmvulgära väsen,
utan seden att uppföra skyskrapor av stål
och glas och mirakulösa fabriker av cement
och glas och att inreda kakelklädda kök och
sätta upp radioantenner och ge ut populära
magasin för att isolera sig från jordens sunda
enkelhet!»
Europeiska Amerikakännare som André
Siegfried, Lucien Romier, Georges Duhamel
och Paul Morand — alla fyra goda fransmän,
men Frankrike torde nu vara den
litterärt mest beresta nationen — ha kommit
till samma resultat, fast uttryckt i skilda
tonarter. Det är glädjande att finna en typiskt
amerikansk författare, en talangfull, för att
icke säga genialt begåvad litterär reporter
som Sinclair Lewis dela en mening om ett
av de stora aktuella kulturproblemen i
världen, som hyses av Europas elit, oavsett namn
och nationalitet.
Just som jag nedskriver dessa slutrader får
jag ett brev från Frankrike, vars officiella
poststämpel innehåller en anmaning att
understödja den snabbt uppväxande
internationella universitetsstaden utanför Paris’ portar
med följande motivering, klingande som ett
nödrop: »Sauvea les élites/» En dylik idé
hade väl endast kunnat upprinna i en fransk
hjärna. Eliternas söndermalning är överallt en
hotande fara. Amerika och Ryssland erbjuda
nu ett just ur denna synpunkt flitigt
utnyttjat studiematerial. Det förefaller mig, som om
Sinclair Lewis med sin litterära verksamhet
målmedvetet bidragit till att underlätta
levnadsvillkoren för en högre människotyp i mr
Babbitts standardciviliserade Utopia. Sitt
Nobelpris har han, med andra ord, ärligt förtjänt.
11 — Ord och Bild, 40-.de arg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
