Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Åttonde häftet - Metternich och Rothschild. Ett stycke historia och ett par teaterstycken. Av S. Neander Nilsson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
S. Neander Nilsson
sätt förmågan att själv reda ut tillvarons
trassliga problem. Utan auktoritet och
religion, utan tradition, utan respekt, utan
disciplin men samtidigt utan någon som
helst vilja att i andligt avseende stå på
egna ben — sådan ser efterkrigstidens
generation ut, åtminstone på den europeiska
kontinenten. En ny auktoritet griper
tyglarna, en ny barbarisk reaktion, utan några
som helst principer och i brist på varje
slag av moraliskt och etiskt underlag,
bryter in över Europa. Presscensur,
gatuba-taljer, politiska mord och
brandanläggningar, spärrade universitet och fängslade
professorer — det ena eller andra av dessa
ting eller alla tillsammans känneteckna den
kulturella utvecklingen i en hel rad
europeiska länder, där dylika händelser hade
varit otänkbara före år 1914. Tyskland.
Polen, Spanien, Italien, Österrike och
Ungern — alla dessa länder befinna sig i
samma sorgliga kulturella predikament.
Det är sålunda inte underligt, att det nu
finns folk som äro på språng efter en ny
filosofi, efter nya idéer, som återigen
skulle kunna stadga utvecklingen i Europa.
Farliga tankar ha vilselett oss. Det gäller
att finna de tankar som äro riktiga och
sunda. För att vinna klarhet och få
jämförelsematerial söka nu historiker, filosofer
och skriftställare som vanligt tillbaka till
andra tider och andra idéer. En ny
tankeriktning i mänsklighetens historia har
alltid varit detsamma som en renässans, och
en renässans betecknar som bekant
åtminstone en delvis pånyttfödelse av en för
länge sedan gravlagd idé. Lättast
tillgänglig blir kanhända denna idé, när en enda
enskild människa personifierar densamma.
Kanhända finner man i detta förhållande
förklaringen till att hela världen nu för
tiden skriver och läser biografier. Lika
självfallet är det, att intresset koncentrerar
sig till sådana historiska personer, vilkas
livsåskådning starkast strider mot den som
gjorde bankrutt år 1918. De blåögda
mänsklighetsförgudarna, idealisterna och
de vittsvävande frihetsromantikerna ha vi
fått nog av. I stället börja vi att med
respekt betrakta de duktiga och cyniska
statsmän, vilkas ledande princip var
människoföraktet men vilkas hand om statsrodret
dock hade ett mycket bättre och lättare
grepp än både de moderna
frihetsentusiasternas och de ännu modernare
diktatorernas. Förmodligen beror det därför inte
bara på en tillfällighet, att sådana män som
Macchiavelli och Metternich, som
uppenbarligen varken ha bekänt sig till tron på
friheten, det absoluta människovärdet eller
den politiska romantiken, numera stå i
centrum för den historiska forskningens
intresse. Man anar mera än man vet, att
dessa människor dock trots allt ha bekänt sig
till en eller annan idé, som det kanhända
nu kunde vara nyttigt att damma fram ur
den historiska skräphögen.
Detta sätt att tänka tyckes vara särskilt
utmärkande för det moderna Österrike.
Hela den gamla kejsarstaten föll ju
samman som ett korthus för de nya idéerna.
Och nu vill man tydligen på grund av
något slags moralisk-historisk
självhävdelsedrift försöka finna ut, vilka otidsmässiga
principer och idéer det egentligen var, som
hade hållit riket samman så pass länge.
Det är väl närmast av den grunden, som
den unge österrikiske författaren Hanns
Sassmann har uppnått en sådan enastående
succés med sina båda dramer:
»Metternich» och »Haus Rothschild». De ha båda
två såväl i Wien som i Tyskland blivit
uppförda om och om igen — vilket man
förmodligen icke kan tillskriva deras
litterära värde allena. Båda styckena lida av
en utpräglat dålig teknik. Alltför många
växlande scener och ett alltför rikligt
persongalleri gör det hart när omöjligt för
den historiskt oskolade åskådaren att följa
med i handlingens gång. Därtill kommer
den för ett historiskt skådespel betänkliga
omständigheten, att båda dramerna i stor
452
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
