Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konsten och nationalkänslan. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsten o c li nationalkänslan
också att den reglan står ganska fast att
Markattor kunna aldrig bli folk.»
Av klimatet berodde människorasen,
och människan var ali konsts egentligaste
ämne. »När konsten skildrar en
människa», sade Ehrensvärd, »är det inte nog
att den människan ser lefvande ut, den
bör vara den vackraste människa och vara
lefvande på det vackraste sätt.» Det mest
färdiggjorda av allting på vår jord,
män-niskoskapnaden i sin, friskhet, beträdde
Italiens och Greklands mark, levande
ättlingar av de gamla, som förevigat sin
människofullkomlighet i marmorn. Men
i Norden! Där blev människomaterialet
ödesdigert för konsten. Ehrensvärd gör
etsande skarpa observationer av folkens
fysik, hull, hår, fysionomi, kläder, rörelser,
och han finner som resultat av sin
undersökning en ständigt stegrad fulhet norrut.
Redan när han på hemresan från Italien
kom till Milano, antecknade han: »Man
kommer norr opp, naturen tar af.
Bröstbenen synas, och på bara föttren ådror och
senor. Saken är afgjord, man kan säga
farväl folk på andra sidan om Appenines,
farväl styrka och helsa, orsak till skönhet och
smak.» Men värst var det, när han kom
hem till Sverige. Här kulminerar hans
försämringskurva. Där det italienska ansiktet
visade stadga, visade det nordiska slapphet,
och ännu svårare var det med gestalten:
»Så magra och så feta finnas icke i
Italien som i Norden.»
Oavsett om nu hans iakttagelser äro
riktiga eller icke, de tala om det ideal av
harmoni skönhet, som bar upp ali officiell
europeisk smak man kan säga från
renässansen till långt fram på 1800-talet. Ja,
kanske det ljuder ett eko därav ännu i
Heidenstams ord orii det otuktade i det
genuint svenska. Det krävdes det realistiska
genombrottet för att våga i bild tolka det av
arbete, umbäranden och hårt klimat
präglade folket. Och så till vida hade
Ehrensvärd rätt, att då ägde Sverige ett
av konsten obrukat material att bjuda på.
En av Carl Wilhelmsons arbetare
framvisar kanske just de svenska drag, som
Ehrensvärd så skarpt går till rätta med.
Det är därför han griper oss.
Men klimatet hade i Sverige icke blott
förstört människogestalten, utan även en
annan grundval för ali konst. Den
grundvalen hette ordning. När Ehrensvärd på
hemresan från Italien närmade sig
Sverige, utropade han: »Norden nalkas,
välkommen oreda.» Och sedan -—■ »när jag
kom hem i Fäderneslandet mötte mig alla
de vanskapligheter som äro märke till
oordning, åstadkomna af väderlek.» Det är
en märklig samstämmighet i denna
naturtolkning och Richard Berghs.
Det halp inte att söka imitera den
sydländska skönheten: »En apande Nation är
ingen nation.» Det var dock detta som
Sverige försökte göra: »Sverget apar
oförsynt. Man uppfinner intet själf, bemästrar
sig blott andras färdiggjorde ting •—- apa
och röfva är allt ett.»
Där stod alltså den stackars svensken i
en natur och ett klimat, där konst icke
kunde uppstå, men förbjuden att imitera
de lyckligare lottade folkens konst. Fanns
det då ingen framkomlig väg? Ehrensvärd
grubblar däröver, och när han är på litet
bättre humör skymtar det dock en ljusning.
»Det är ingen nation som icke är god till
något och intet Rike ligger så att det ej
kan ligga bra.» Enligt denna mer välvilliga
lära kunde god konst uppstå i varje land,
om detta blott riktigt lärde känna sin art.
»Hvar nation har ett vackert sig
tillhörande, och hvar och en nation bör nöjas med
sitt vackra och ingen borde gå ur egen
natur och gry.»
Det gällde sålunda att på skarpen
skärskåda svenskens kynne. Det fanns något
däri som tydde på ett säreget anlag. »Vi
hafva värkeliga Sanningen i våra känslor,
men värkliga Kjölden i vårt blod.» Det är
kölden som bestämmer svenskens lynne,
25
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
