Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konsten och nationalkänslan. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ragnar Josephson
lämnar hans sinnen kölden, förhetsa de sig
i överdrifter av små delar.
Efter denna analys fanns det en form
för svensk konst, stor om ock barbarisk.
»Italienaren söker ett sant i naturen och
får ett stort, de nordiska söka ett stort och
få ett för mycket.» Men följer svensken
denna sin egenart, når han dock i sin
konst »en simplicitet änn större än den
någonsin varit i egyptiers tid, af orsak att vi
uti vårt värkliga nationela förstånd och
vårt nationela hjärtelag äro de simplaste
af alla nationer.»
Men lämnar däremot svensken denna
storvulna, proportionslösa storhet, åker
han enligt Ehrensvärd hjälplöst ned i
överdrifter av småting, i en tarvlig realism av
den nederländska skolans typ. Man
påminnes åter om Berghs ord om det oformliga
och det raka i svenskt konstlynne och om
Heidenstams .ord, att det svenska enbart
för sig blott gav något rustikt och oskönt.
Men Ehrensvärd lyckades aldrig som
Heidenstam slå en bro över från sitt klassiska
skönhetsland till sitt nordiska barbarland.
Han fann aldrig försoningen mellan dessa
båda världar, och därför stannade han i sin
arga misstro mot den svenska konsten.
I själva verket innebära Ehrensvärds ord
även något annat. Hans ord om kölden
som danare av den svenska stilen få en
verklig konkret innebörd för en våra
dagars konsthistoriker. Det är icke bara
fråga om klimatets psykologiska inverkan på
lynnet, men dess praktiska på formen. Det
är verkligen kölden, som givit den stora
simpla formen åt svenska byggnader sedan
gammalt tillbaka. Vi taga som exempel
medeltidskyrkan. Den uppfördes med
väldiga granitmurar för att motstå kylan. Men
tack vare dessa murars tjocklek behövde
man ej som i södern utspringande
strävpelare för att bära valven. Byggnaden blev
ett väldigt oartikulerat block, utan småtorn,
utsprång, småtak, spetsar, som i ett snöigt
klimat sprängas och ruttna. Klimatet ska-
pade stora, hela, ogenombrutna
sammanhängande massor, mer lika till sin art,
haien konsthistoriker sagt, egyptiska
pyramider än gotiska katedraler. Hela vår goda
gamla byggnadskonst har fått sina drag
bestämda av kravet att stå emot hårt väder
och skydda mot köld. Därför har den blivit
slät, stark, ornamentfattig och helgjuten,
utan genombrytningar och utan taggar.
Efter Ehrensvärd fick man blick öppen
för dessa urgamla egenskaper i nordiskt
byggnadsskick. Man framhävde att
»Svenskarna bygga mot kölden, till värmens
förvarande, då Italien har nästan ett motsatt
behof», och man talade om »den stämpel av
styrka och manlighet, som passar Svithjods
inbyggare, om de nu ägde nog självstyrka
att ej i allt vara de rikare länders apor».
Med det byggnadsskick, som är nyttigast
och bäst för ett land, kännes också sannast
och mest tilltalande, och därför kan med
fog om svensken sägas att han bär kölden
i sitt öga och bär kölden i sin smak.
Från Ehrensvärd vid 1700-talets slut
kunna vi räkna det första nationella
genombrottet i svensk konstuppfattning. Nu
följer alla dessa mer eller mindre lyckade
1800-talsförsök att återuppväcka nordisk
formkultur, göticismen,
medeltidssvärmeriet, fjällromantiken, folklivsstudiet,
historiebilden, den Hazeliuska etnografien. Och
sett i stort är det denna rörelse som efter
en häftig tillbakagång under 80-talet når
sin kulmen i 90-talets stora svenska konst.
Det är icke länge sedan denna nationella
romantik stod i sitt flor. Det är icke länge
sedan Karlfeldt gick mitt ibland oss som
en poetisk lantpatron, herre till en
lustträdgård i svensk bondbarock och till ett
träslott, där kistorna voro dräktiga av
svenska minnen och väggarna fulla av
färgglada dalamålningar. Det är icke länge
sedan den myndige Zorn under rituella
former reste midsommarstången i Mora och
Carl Larsson från Sundborn spred ut över
världen familjehemligheten att vara glad
26
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
