Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Konsten och nationalkänslan. Av Ragnar Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Konsten och nationalkänslan
och hemtrevlig och konstnärlig på svenskt
vis. Och ändå känna vi denna tid som borta
och denna anda som död. Det är
sannerligen en ny tid som trätt in, och skulle vi i
detta sammanhang med ett ord vilja säga
vari den skiljer sig från den nyss
förgångna, välja vi ordet internationalism.
Den svenska kulturen och den svenska
konstkulturen, som vi närmast betrakta,
har lämnat den gamla torvan och befinner
sig för närvarande på en aeroplanfärd
över jordklotet.
Lycksälla ungdom, du är född med vingar,
din smäckra fågelkropp är byggd för skyn.
Du svävar över oss i hökens ringar,
då vi gå kvar som höns och. nöt i byn.
Det är Karlfeldt som står på sin gård
och ser den djärva flykten mot framtiden.
Det är en omvälvning i tänkesättet som
vi bevittnat. Nationalitetstanken betraktas
inom konsten som en sentimental illusion.
Det finns ingen svensk stil, och den som
söker nationell egenart i nutidskonsten är
en gengångare. Han må gå och svärma i
skymningen eller sitta försjunken inför
Vasaborgar och medeltidskyrkor, i vår tid hör
han inte hemma. Arkitekterna i boken
Acceptera ha formulerat den föga sköna, men
desto tydligare tesen: »Det internationella
är vår tids mått på kulturområde.»
Och det måste uppriktigt erkännas, att
förutsättningarna för den konstnärliga
kulturen undergått stor förvandling. Tekniken
har sprängt de gamla
nationalitetsgränserna. Allt som skapas blir i samma ögonblick
allas gemensamma egendom. Det föres på
radiovågor och aeroplanvingar, genom
tryckpressar och filmbilder på några dygn
över hela jordklotet. Standard är ett av
tidens ord, och icke blott ett ord, utan en
social och ekonomisk realitet av största
verkan; och standard förnekar såväl
individuell som nationell egenart. Kollektivism
är ett annat tidens ord och samtidigt en
företeelse som bärs upp av hela det demo-
kratiska samhället. Dess rike är
världsstaden, Urbs. »Jag reste ut som svensk och
kom hem som människa» är den talande
titeln på en av dagens böcker. Det är denna
resa som den svenska konstkulturen gjort
under de senaste åren. Det provinsiella har
icke och kan icke längre ha samma
livsbetingelser som förr, och det nationella
betraktas som blott en utvidgad provinsialism.
Den internationella arkitekturen leder, de
andra konsterna följa den åt. Vad här sker,
är icke blott sakligt motiverat och
nödvändigt, utan säkerligen i mycket även lyckligt
och livsbefrämjande. Men denna
formrevolution har gått fort. Man kan inte undgå
att tänka på Heidenstams ord: »Allt som
kan kallas modernt, särskilt allt som kan
öka bekvämlighet och lyx, tillägna sig
svenskarna med svindlande brådska.»
Men just som man satt som tryggast i
sin internationella nybyggnad, uppförd,
inredd och beprydd i samma standardstil som
i det moderna Tyskland, Holland, Schweiz
och Amerika, kom den internationella
arkitekturrörelsens förkunnare Le Corbusier
till Sverige.
Han ritade upp sina städer av skimrande
glas på svarta tavlan, storslagna utopier,
där likt jättelyktor i grönskande parker
husen stå resta på sina stolpar och där
storstadens trafik utan hinder virvlar under
människornas boningar. Hans ord
mottogos som lösenordet icke blott för ett
enskilt land, utan för alla storstadssamhällen,
på vilken breddgrad och i vilket klimat de
än befinna sig. Men förutsättningen för
att dessa fantasier skola få praktisk
betydelse är dock, att dessa städer kunna helt
nybyggas, att intet gammalt bråte står i
vägen. De mest rättrogna lyssnarna till Le
Corbusier torde stilla hava drömt om
eldsvådor i våra större svenska städer,
eldsvådor i den gamla goda stilen, där allt
strök med. Den schweiziske arkitekten
fördes sedan runt i svenska huvudstaden och
fick slutligen mottaga den fråga, som ställs
2 7
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
