Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Världen som ande. Av Hans Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Världen som ande
ingenting alis, ty dels veta de inte vad som
rör sig, och dels äro de visst inte alldeles
övertygade om att överhuvud taget något
rör sig. Ljusstrålen är en problematisk
vibration i ett okänt medium;
sinnesintrycket är och förblir det enda klara och
påtagliga i hela historien. Färgen finns
varken i solen eller i min för ögonblicket
brinnande skrivbordslampa (som inte
levererar något komplett solspektrum och
därför låter blommorna se gulröda ut; i
förmiddags voro de mättat röda med en
svag dragning åt blått) ; färgen finns inte
heller i själva vibrationsrörelsen eller i
själva blombladen; inte ens blommornas
bild på näthinnan kan kallas färgad.
Däremot vet jag på teoretisk väg, att bilden
på näthinnan är upp- och nedvänd, vilket
jag aldrig skulle ha misstänkt av mig själv.
Det är knappast ens i synnerven eller i
hjärnan, som det blir någon ordning på
synbilden; den levereras först av mitt
medvetande — rättvänd, klar, lättfattlig,
med sin starka och rena färg och sitt
myller av buktande skuggor. Där har jag
det som jag intresserar mig för i
synintrycket — som ändå bara är en symbol
för en åtminstone för mig absolut
likgiltig vågrörelse (eller något annat). Och
så är det alltid. Mina ögon visa mig intet
annat av den yttre världen än ett växlande
myller av färgfläckar. Bland de ytterst få
säkra kunskaper jag har om yttervärlden
(och vilka för övrigt alla äro av negativ
art) är den att färgen alis icke existerar
där, varken i ljuset eller tingen och icke
heller i mina ögon; den föds i mitt
medvetande, avlad av en okänd kraft.
Genom mitt fönster, som står öppet i
skymningen, hör jag min granne gå i sin
trädgård och gnola en stump med sin
granna basröst. Hans stämband dallra i
lagbundna svängningar, den omgivande
luften förtätas och förtunnas i snabba,
rytmiska vågor, mina trumhinnor oscillera i
takt med de små lufttrycksförändringarna
— och så vidare på allt mera okända vägar
in i hjärnans hörselcentrum. När kommer
tonen till? Absolut inte förr än i mitt
medvetande; ända från den förträfflige
andrabasens struphuvud och in till snäckan
i mitt inneröra finns ingenting annat än
ljudlös rörelse. Hörselförnimmelsen är
alldeles väsensskild från det skeende, som
den symboliserar, liksom synintrycket är
väsensskilt från sina orsaker. Det som
mina öron meddela mig om den yttre
världen finns alis inte där. Ljudvågorna gå sin
väg i tystnad, och ljusvågorna äro osynliga,
till dess de uppfångas av ett medvetande
— liksom radiovågen, till och med om man
står under antennmasterna ute vid Spånga
kyrka, är alldeles omärklig till dess att den
träffar på en rätt avstämd radioapparat.
Lukt och smak? Invecklade historier
med mer eller mindre komplicerade
molekylers dissociationsprodukter och deras
outredda kemiska reaktioner med mina
nervspetsar — men historier, som inte
angå mig. Jag frågar inte efter tobakens
och dess förbränningsprodukters kemi,
när jag trivs med lukten av röken, som
nyss silade varm och välsmakande över
min tunga.
Känseln är enligt de psykofysiska
expe-rimentatorerna sammansatt av flera
särskilda sinnen, bl. a. för köld och värme,
smärta och tryck. Köld och värme äro
återigen vibrationer hos materiens
smådelar —• men min hud och mitt
allrnän-befinnande berätta helt andra historier
för mitt medvetande. Smärtsinnet får
mening och innehåll först efter lång och
grundlig erfarenhet men kommer aldrig
så långt, att det på egen hand kan tala
om för mig, varför något gör ont. Man
får en obehaglig och ihållande signal från
sin vänstra kind, men man blir nödsakad
att konsultera en lång rad fackmän, innan
man får veta om det är fråga om en
alveolarpyorrhé, en inflammation i någon
av kraniets bihålor eller en ansiktsnevralgi.
34—Ord och Bild, 43 :e årg.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
