Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Världen som ande. Av Hans Wåhlin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Hans Wåhlin
Det är som när lokföraren ute på linjen
får syn på den röda stoppsignalen; han
har fått ett besked att rätta sig efter, men
han har ingen aning om vad som är i
vägen inne på bangården.
Strängt taget är det nog lokföraren,
som får det mest tillfredsställande
beskedet. Han vet åtminstone precis vad han
har att göra och underlåta.
Sinnet för tryck (eller beröring) är
icke mindre bedrägligt än de andra. Det
ger oss en falsk illusion av de fasta
kropparnas massivitet och ogenomtränglighet;
atomfysiken kan — eller rättare sagt: den
kunde för några år sedan -— upplysa om
hur det förhåller sig med den saken. För
några år sedan kunde man säga till
exempel så här: i alla kroppar här på jorden
är materien så »glest» byggd, att om alla
jordklotets atomkärnor och elektroner
(man kände varken neutroner eller
positroner på den tiden, men det inverkar
knappast på räknestycket), utom de som
tillhöra en stuga om tre rum och kök i
Smedslätten, kunde pressas fullkomligt
tätt intill varandra, så kunde alltsammans
magasineras i det lilla huset, och det skulle
bli plats över. Eller: om man gjorde en
modell av ett stycke platina, ett av de
tätaste ämnen som finnas, i så stor skala,
att varje atomkärna avbildades med ett
sandkorn, skulle avståndet från ett
sandkorn till det nästa bli två och en halv mil.
Redan på naturvetenskapens dåvarande
stadium var det omöjligt att begripa, hur
den teoretiska uppfattningen av materiens
struktur kunde förlikas med den praktiska.
Om det stora flyttblocket ute i min
trädgård verkligen är så luftigt konstruerat,
varför kan jag då inte sticka in fingret i
det eller ens slå in en spik i det? Och
varför blir min penna liggande på
skrivbordet utan att falla genom bordsskivan,
mattan och golvet och fortsätta på en
svindlande äventyrsfärd till jordens
medelpunkt? Hur kan man trampa på någonting
och finna stöd? Varför kunna inte två
fasta, massiva kroppar av till exempel en
kubikdecimeters volym på en gång rymmas
i samma litermått? Det borde ju vara så
enkelt att sticka dem in i varandra.
Jo, svarade naturvetenskapsmannen: du
har inte tagit hänsyn till de mycket stora
krafter, som verka mellan materiens
minsta delar! Svaret bekräftar och förklarar
den praktiska erfarenheten, men det gör
knappast situationen mera åskådlig.
Kort sagt, ingenting i denna likväl
någorlunda enkla och begripliga världsbild
stämde överens med erfarenheterna från
den värld vi känna. Och nu är det ändå
värre. Förr kunde man åtminstone
tillskriva materiens minsta delar sådana
egenskaper, som enligt vår makroskopiska
erfarenhet äro konstitutiva för materien. Nu
har också den hållpunkten försvunnit.
Vågmekaniken, som nu har vunnit segern
och nobelpriserna, förkunnar, att allting
är tomrum med skiftande frekvens av
punktformiga energicentra; materien är ett
fenomen, som uppstår genom interferens
av okända vågor i ett okänt medium.
Materiens struktur kan icke längre
åskådliggöras genom något slags relationer till
den makroskopiska världsbilden, på sin
höjd beskrivas genom matematiska
formler, som icke kunna reduceras till sinnligt
fattbar bild.
En enda detalj i den nyaste atomfysikens
tankebyggnad bör särskilt påpekas,
nämligen Heisenbergs »osäkerhetsrelation»,
som anger en principiell gräns för
vetandet om materien. Denna sats är ingalunda
en abstrakt förmodan eller ett filosofiskt
försök att lägga kapson på den
naturvetenskapliga forskningen; den är uppställd
av en bland de främsta teoretikerna på
atomfysikens eget fält; den är alltså icke
en utifrån utfärdad inkompetensförklaring
utan representerar naturvetenskapens egen,
matematiskt grundligt underbyggda insikt
om sin egen begränsning. Satsen säger, att
53°
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
