Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Elfte häftet - Sanning och fantasi i historien. Av Curt Rohtlieb
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sanning och fantasi i historien
A v Cu r t R o ht lie b
JL ÖR EN MODERN HISTORIKER är
källforskningen som bekant föremål för
lärda mödor i långt högre grad än förr. I
specialundersökningar talas ofta mera om
källorna än om själva händelserna.
Naturligen är syftet att utfinna »wie es eigentlich
gewesen ist», såsom Ranke på sin tid
formulerade programmet. Men arbetet med
urkundernas historia och beskaffenhet tar
faktiskt ofta större utrymme än
återgivandet av händelseförloppet. Handlingarna
skall man pressa, tills man får fram
verkligheten, så är den underförstådda tanken.
Men hur mycket av gångna tiders liv har
egentligen lämnat skriftliga spår? Utan
fantasin —• ett misstänkt och för
käll-forskare kanske förhatligt begrepp — blir
resultatet magert. Livet i gångna tider
kommer svårligen fram, när blott de ordknappa
akterna få tala. En så dramatisk och
skakande händelse som Stockholms blodbad
exempelvis skildras av modern
historieskrivning genom analys och jämförelse av
varje ord i ett par gamla dokument.
Den analysen utvisar, om man får tro
fackmännen, att kung Kristian var alldeles
oskyldig till den fatala katastrofen;
bevarade dokument lära klart och tydligt
utsäga, att en andlig domstol fällde en av
kyrklig nitälskan förestavad dom, som den
fromme konungen naturligtvis blott hade
att böja sig för. Att en segrande krigarkung
i spetsen för en stark här måhända kunde
utöva ett inflytande, som ej uttryckes i
något bevarat dokument, är blott en
lek-mannafundering. Muntliga befallningar,
vilkas lydelse numera ingen vet, få följaktligen
ej antagas hava utövat något slags
inflytande på händelserna. Huru hade kungen
ställt sig om domen gått honom emot?
Och huru hade saken avlupit, om
domstolen råkat erinra sig, att kungen själv
vid flera tillfällen hade förgripit sig på
kyrkan och dess egendom samt alltså var saker
till kätteri? Därom tiga givetvis urkunderna.
Att komplettera dessa med så pass mycket
fantasi, som framspringer ur vetskapen om
kung Kristians maktmedel och
maktlystnad, är ett brott mot den stränga
vetenskapen, vilket blott en lekman möjligen kan
ursäktas för.
Faran härvid är naturligtvis, att
händelserna läggas till rätta efter en subjektiv
föreställning, som blott grundar sig på en
tradition av mer eller mindre känslobetonad
art. Vem har ej av krönikorna och
läroböckerna fått en levande bild av den
grymme bondeplågaren Jösse Eriksson,
Engelbrekts fiende? En samtida bild,
återgiven här nedan, av en spädlemmad och
sirlig herre, klädd på det mest soignerade
sätt i en dräkt, prydd med de dåförtiden
moderna stora bjällrorna, på bilden ännu
försjunken i bön, svarar föga mot den
traditionella typen av en robust och blodtörstig
medeltida krigsman. Sanningen ligger
kanske någonstädes mitt emellan. Säkert är,
att de samtida källorna städse måste utgöra
utgångspunkten för varje historisk
framställning.
Historiens material är till sin natur
efemärt, och detta i den ursprungliga
betydelsen »för en dag»; allt är
engångshän-delser. Orsak och verkan kan därför ej
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
