Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Från den internationella bokmarknaden
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från den internationella bokmarknaden
svar för mänsklighetens utveckling kunde han
med den utomståendes likgiltiga och lugna
tonfall döma och förlöjliga, något som man
blivit van att kalla Anatole France’s
»kultiverade cynism».
Sådan var han. En man utan idéer, utan
ursprungligare intelligens, utan djupare känsla,
hållningslös och trångsynt på en gång. Han
saknade expansionsförmåga inåt och uppåt,
ty han stod främmande för det metafysiska
livet (själv påstod han visserligen, att en viss
sorts mat, särskilt då torsk, satte honom i
menlig kontakt med de högre frågorna), och
hans i övrigt rudimentära mänsklighet räckte
därför inte till stort mera än att låta honom
spela den ofruktbara rollen av betraktare.
Att en tid så fylld av allvar och hård kamp
som efterkrigsåren inte var skapad för
honom eller hade något intresse till övers för
hans verk, är ju då bara vad man har rätt
att vänta. Den generation, som växte upp
efter kriget, hade sin egen kallelse, sin egen
historiska mission att fylla, och hur man än
försöker ironisera över denna
efterkrigsgeneration, den har dock som få epoker i
historien varit sig själv trogen, och detta därför,
att den aldrig flytt undan verkligheten och
gömt sig i fegt skyddade attityder — den
hade förresten heller inga som helst
möjligheter därtill — utan gått rakt igenom
svårigheterna, hur ohyggliga dessa än kunnat
vara. När därför Anatole France under året
1924 lämnade detta jordiska, blev det en sorti
i dubbel bemärkelse. Man hade fått nog av
hans elegant självsvåldiga moquerier, hans
tomma spiritualitet, och man sökte sig i
stället till de författare, i vilkas dikt man kunde
känna tidens puls och se sina egna konflikter
gestaltade. Anatole France hade upphört att
gälla — tillsvidare, och det blev tystnad
kring hans namn.
När nu helt oförmedlat en bok om den
franske författaren dyker upp på
bokhandelsdisken, frågar man sig därför med rätta, vilka
skäl som egentligen kunnat föreligga för en
dylik publikation. Därmed må nu förhålla sig
hur som helst. Emellertid påminner oss den
mycket sakkunnigt skrivna volymen ännu en
gång om den ofantliga klyfta, som skiljer vår
tids idéproblem från dem, med vilka Anatole
France så lekande bollade. »Anatole France»,
som arbetet heter, är likväl inte någon
kritisk vidräkning, det har skrivits av en man,
som hyser en oförställd beundran för sitt
föremål. Författaren, som heter Edwin Preston
Dargan, är professor vid universitetet i
Chicago och har redan tidigare i samarbete med
en kollega, professor Nitze, skrivit en mycket
klokt sammanställd fransk litteraturhistoria.
Dargans biografi behandlar endast ett
avsnitt i France’s långa och på yttre framgångar
så gynnade liv. Det är inte 1900-talets
nyckfulle och okynnige rebell, som intresserat
honom utan en tidigare upplaga France,
sekelskiftets — biografien börjar 1896 —
sardoniske och överlägset trötte salongsidol. Med
auktoritativ säkerhet i greppet har Dargan
här lagt upp och utfört en studie över ett
decennium, som helt säkert kan få sitt värde
i framtiden. Hans beundran för Anatole
France är varm och uppriktig. Ur
tidnings-och tidskriftslitteraturen har han samlat och
noga genomgått — och detta är utan tvivel
bokens mest positiva sida — alla de artiklar,
som författats vid olika tillfällen, och på
grundval av dessa uppsatser — de blevo aldrig
något annat än artiklar men sammanställda
skulle de utgöra ungefär hälvten av
författarens hela produktion — skapar han fram
en sådan bild av sin hjälte, som kan tänkas
påräkna erkännande av även en kritisk
nutidsmänniska. Sålunda presenterar han en
France, som var djupt medveten om sin
begränsning (och det är sant: sin okunnighet,
och den var häpnadsväckande stor på många
områden, erkände han med en
öppenhjärtighet, som likväl närmast verkade cynism), men
som, när han därtill kände sig kallad, kunde
bli en kämpande kritiker och ge prov på en
målmedveten aktivism. Hans synpunkter voro
grundade på filosofiska studier —■ mycket
ofta, tillägger författaren försiktigtvis. Han
var visserligen litet skeptisk mot rent
metafysiska ting, men han hade stor respekt för
positivismen.
Som synes inga nya synpunkter. Man har
både hort dem och läst om dem många gånger
förr. Man kanske i detta sammanhang endast
skulle påminna om det faktum, att hela
Anatole France’s intellektuella liv rörde sig kring
en stark och mycket hållbar axel: motviljan.
Han blev skeptiker, därför att han hyste
motvilja mot allt, som kunde göra livet obekvämt
för honom, och han lovprisade skolårens
am-bitionslösa lättingsliv av samma djupt rotade
motvilja. Han var ingenting på fullt allvar.
Han var varken moralist eller estet, och i de
avgörande ögonblicken föredrog han alltid
att hålla sig utanför. Det var av den orsaken
han i maj 1871 lämnade Paris, ty, som han
62
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
