Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tredje häftet - »Ädela ros och förgyllande skrin». Av O. Källström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
O. Källström
att »predika en rosenkrans för folkskarorna»,
såsom det bästa skyddet för dem mot
kätterska influenser. Från Dominicus’ tid
anses också de s. k. rosenkransbrödraskapen
leda sitt ursprung, fastän den kritiska
forskningen varken vill tillägga honom äran
att ha systematiserat ave-bedjandet (till
vilket vi återkomma), ej heller såsom
egentliga rosenkransbrödraskap vill
beteckna så tidiga sammanslutningar utan
reserverar denna titel för dylika
brödraskaps egentliga blomstringstid i och med
1400-talet.
Vi ha nu redan några gånger nämnt
ordet »ave», och det kan därför vara skäl
, att skildra, huru detta lilla hälsingsord,
som inleder ängelen Gabriels hälsning till
den unga jungfru Maria: »Ave Maria, gratia
plena, Dominus tecum, benedicta tu in
mulieribus et benedictus fruetus ventris
tui» (allmännaste svenska översättningen:
»Var hälsad Maria, full av nåd, Herren
vare med dig, välsignad vare du bland
kvinnor och välsignad vare din livsfrukt»;
varvid dock ej alla latinets nyanser kommå
fram) ■— huru detta hälsningsord så
småningom blir ett sak-ord och såsom sådant
av den allra största betydelse i den
senmedeltida kyrkans kult och konst. Att
såsom en bön upprepa denna ängelens
hälsning blev efter hand en sedvänja —
delande alla mänskliga sedvänjors lott att
ha en period av utveckling, en period av
högkonjunktur och så en period av förfall,
av förkonstling och av överdrivet nyttjande
ända in absurdum. Såsom blott och bart en
sedvänja hade »avet» ursprungligen
ingenting med själva mässritualen att göra; dit
kom det inte före 1100-talet. En legend
finnes givetvis, vari fastslås vem
banbrytaren var. När den helige biskopen
Ilde-fonso av Toledo, död 667, en gång fastat i
tre dygn före en Marie himmelsfärds-fest och
sedan, i detta tillstånd, anlände till
kyrkan på festdagen, uppenbarade sig jungfru
Maria för honom i den av överjordiskt sken
strålande kyrkan; hon satt i hans
biskopsstol, omgiven av jungfrur med rosenfärgade
och snövita kransar på sina huvuden. Hon
förärade honom en dyrbar gåva till tack
för den dyrkan, han ägnat henne, och
befallde honom att i mässan inrycka även
ängelens hälsning. Av legenden kunna vi
alltså utläsa, att »ave» vid denna tidiga
tidpunkt var, om icke direkt ovanligt såsom
enskild andaktsövning, så dock i behov
av en viss underverksreklam för att vinna
terräng i vidare kretsar.
Det är väsentligen under 1200-talet, som
man genom en rad påbud vid synoder och
andra möten sätter stimulans i
Ave-Maria-bedjandet, och massor av fromma
berättelser skapas, vilka skildra det Gudi
behagliga i gärningen. Antalet ave pr dag är ofta
50 men inte sällan det tredubbla: 150,
återigen en hänsyftning på Psaltarens
psalmer. Nitiska nunnor av dominikanorden
premieras, när de komma upp till 1 000 ave
eller därutöver.
Ett sådant rekordjäkt har emellertid
med säkerhet varit till men för andakten i
förrättningen. Det finns också legender,
vilka uppenbarligen kommit till för att
stävja ett alltför mekaniserat
Ave-Maria-bedjande. En engelsk (enligt en annan
legend en fransk) nunna, from och
sannolikt enfaldig i sitt nit, hade föresatt sig att
varje dag bedja 150 ave, knäböjande
framför Marias bild och med sammanknäppta
händer. Då hon emellertid även hade
mångahanda sysslor att sköta i klostret, blev det
ibland litet si och så med allvaret i bedj
andet: de hundrafemtio avverkades ofta nog
i en föga värdig hast. Då uppenbarade sig
jungfru Maria för henne och tillhöll henne
att inte bedja mer än 50 ave pr dag men
med mera stillhet och andakt. Berättelsen
daterar sig från iioo-talet. Redan så tidigt
har man alltså behövt tillgripa
legendpropaganda mot detta fromma slarv.
Var det själlösa rabblandet av bönerna
ett oting, som med litet självtukt och andlig
142
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
