Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Fjärde häftet - Charles Kent. Av Nils Herlitz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Charles Kent.
de hjemlige med, nye midler til at utvide
sin forestillingskreds, øve sin dømmekraft!»
Han gick alltid med vaken, spejande blick,
både i det förgångnas värld och i det liv som
omgav honom. En minnestecknare har sagt
att »han var ikke noen iakttager, hade ikke
den umiddelbare synsglæde», men den
iakttagelsen är föga djupgående.
Han såg sig vida omkring. Det var icke
enbart hårda omständigheter, utan till en
del också hans egen läggning, hans behov
av vid orientering, som gjorde honom till
mångfrestare. Som student lär han hört till
den typ, som slukade böcker av alla slag;
och samma bredd hade hans studium livet
igenom. Det visar sig i hans böcker, men
ännu bättre kunna hans vänner vittna om
hans sällsynt solida och omfattande vetande,
som för övrigt också måste hava kommit
till sin rätt i hans gärning som den norska
PEN-klubbens ordförande.
Och hans tillägnelse av kunskapsstoffet
föreföll aldrig mekanisk, passiv. Där fanns
alltid ett personligt, skapande drag. Han tog
tillvaron sådan han fann den, utan
omdikt-ning och kringgående, men han tog den på
sitt personliga sätt; man förnam alltid en
självständigt verksam »dømmekraft», en
levande ande, som orienterade sig. Han saknade
kanske den kraft, som tvingar de många att
lyssna, men för den som lärt sig att höra
på hans stillsamma stämma, fanns det alltid
något betagande och fängslande däri, och
inom Nordens litterära elit fanns det nog
icke så få, för vilka hans ord vägde mycket
tungt. Med sin lugna objektivitet, sin stränga
kritik, sitt säkra omdöme, sin vilja att gå
till botten, sitt djupa allvar bar han inom sig
vetenskapens heliga anda och kraft.
Det fanns för övrigt en stark enhet i hans
skenbart så splittrade studium, så till vida som
det samlade sig kring människan,
efterkrigstidens människa. Hans lyrik (Digte, 1900,
Juninætter, 1916, Min ungdoms by, 1921,
Den gode strid, 1928, Det står skrevet, 1937)
har från början till slut detta drag: den sysslar
med mänskliga problem. Hans
litteraturkritik hade samma utgångspunkt.
Essaysamlingen Dagdrømmen (1919) vill hos en
gången tids »romantiker» taga fasta på ett
mänskligt ideal. Analyserade han »imperialis-
men», var det för att finna dess rot i mänsklig
vilja och drift. Och då han i en rad böcker av
växlande typ (Palmeøerne, Historien om
ungdom og længsel, 1924, Under norsk flag,
1925, Amerika rundt, 1926, Vestindiefart,
1929) gav glimtar ur livet i främmande
länder, samlade sig hans iakttagelser på ett
påfallande sätt först och sist kring det
mänskliga som han mött.
Kents människostudium stannade icke vid
den blotta iakttagelsen; det var förbundet
med moraliska värdeomdömen, som han med
allt större frejdighet bekände sig till, viss om
att »lekmannen» på detta område är så god
som någon annan: man får icke taga ifrån
honom hans bestämmanderätt, »hvor det
gjælder bestemmelsen av rejsens maal, hvor
det gjælder hans ret og hans pligt til at danne
sig en livsanskuelse». En sådan med egna
krafter uppnådd »orienteringspunkt» kunde
han icke undvara. —• I våra dagars bryderi
är det många, som ropa på en förnyelse av
moral och religion. Men sedan årtionden var
Kent gripen av en stark känsla av
mänsklighetens vilsegång, av sannskyldig ångest inför
kapitalism, klasskamp, nationalism,
imperialism och — på botten av alltsammans — en
människouppfattning, för vilken människan
icke är annat än en naturvarelse. Det sant
mänskliga bestod för honom i jämnmått
och tukt, i den goda viljans supremati, i
medvetandet om plikt och ansvar. Han hade
gått i skola hos Kant och antiken, men han
kände sig också som en senfödd bärare av
arv från »den stand som gjennem flere
hundre aar var de germanske lands vigtigste
kulturbærer» och sedermera blivit hemlös
och maktlös med sin »uverdslighet» i nyttans
tidsålder: »embedsstanden». Kents
förkunnelse — man har rätt att använda ordet,
fastän han ej hade åthävorna hos en
förkunnare — tog till en början formen av en
autonom moralism, eller en »förnuftsreligion»,
som han också kallade det. Men under hans
sista år fick den en mörkare klang; det är
något av profetisk förkunnelse i diktsamlingen
Det står skrevet (1937) med dess gripande och
mäktiga uttryck för ali mänsklig strävans
ofullkomlighet. Orienteringspunkten hade
förskjutits från det mänskliga till det gudomliga.
229
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
