Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En livdömd Rörstrandsmästare. En bild ur det svenska rättsväsendets historia. Av Arvid Bæckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid B æckström
förstads västra kämnärsrätt. Kyrkoherden,
som känt Fahlström i flera år, hade alltid
hos denne försport kärlek till och vördnad
för Guds heliga ord samt åtrå att föra ett
rättskaffens kristligt leverne jämte
sorgfällighet om sin själs salighet, vilken oro
och ömhet vid vissa tillfällen på grund av
hans kroppskonstitution varit blandad med
hjärtängslan och spridda tankar, varigenom
han, efter allt anseende, uti nuvarande
olyckliga omständigheter utan föregången
överläggning och berått mod torde ha
förfallit.
Fahlström fick nu redogöra för mordet.
Han betygade uppriktig sorg och ånger
samt försäkrade »att han uti stuvan, där
olyckan hände, icke ingått i annan avsikt
än att giva allmosa», då han hade sig
bekant, att den fattiga hustrun Bengtsdotter
hade ett sjukt barn. Tanke på våld fick
han först, då han fått det stackars barnet
i sina händer.
På tillfrågan svarade han, att han för
sjukdom och sinnesoro ej varit i kyrka
sedan nästlidne maj; han hade haft svåra
anstötar så till kropps- som
sinnesförmö-genheter.
Han tillsades slutligen att träda i
fängs-ligt förvar. Målet hörde till norra
kämnärs-rätten. »Kämnärs-Kammaren och dess
fängelser» inrymdes inom ett
byggnadskomplex kallat Kastenhof i hörnet av
Malmtorgsgatan och Norrmalmstorg (nuvarande
Gustaf Adolfs torg).
Redan följande dag, den ii februari,
fortsatte där förhöret. F. försäkrade, »att
han aldrig varit förut därinne» hos hustru
Bengtsdotter. Dessutom upplästes arkiatern
stadsfältskären Herman Schützers
besiktningsattest, som slutade med ett
kategoriskt påstående, att det tillfogade såret
måste anses »som ett nödvändigt dödeligit sår».
Under ytterligare fem sammanträden den
12, 13, 14, 19 och 26 februari hördes olika
vittnen.
Assessor Nordenstolpe hade i korthet
följande att säga om sin övermästare: F.,
vilken dels som lärling och gesäll, dels som
verkgesäll och övermästare varit vid bruket,
hade under denna tid ej allenast varit känd
såsom en, som haft Gud för ögon och fört
ett dygdigt och stilla leverne, utan också
varit en flitig och dugelig arbetare, som med
idoghet beflitat sig om daglig förkovring
uti de stycken, som till brukets tillväxt och
tillverkningarnes förbättrande kunnat tjäna.
Därmed hade han så vunnit intressenternas
ynnest och förtroende, att han för 4 à 5
år sedan ingått en förbindelse med dem
att söka förbättra och hjälpa tillverkningen
(i synnerhet vad glasyren angick, som hade
det felet att dela sig uti små remnor och
sprickor) bl. a. på det villkor, att F. blev
fri från verkgesällsysslan och fick
överinseendet över alla verkstäderna. Han hade
då i smått gjort åtskilliga lyckliga prover,
vilka dock uti större partier icke förhållit
sig lika. Ehuru F. sedan något mer än ett
år varit behäftad med en svår bröstfeber,
varvid även mjältsjuka visat sig, har han
likväl fortfarit med provers anställande till
utrönande av orsaken till de på
tillverkningarna bef unna felaktigheterna. F., som
haft 3 000 dlr kmt om året samt fria
husrum jämte andra förmåner, har
anhållit om fördelaktigare villkor, något som
icke avslagits, utan blott uppskjutits, till
dess F. fullgjort sina ingångna förbindelser.
Men under allt detta kom F. att bevista
den på Kastenhof anställda auktionen av
Mariebergs fajanser, dem han fann till
glasyr och bränning vara av bättre
beskaffenhet, varöver han blivit orolig och
missnöjd. Strax därefter hade
Nordenstolpe i Rörstrands salubod funnit en
tallrik, som uti brottet visat sig grov och
gru-sig, vilket föranledde honom att tillspörja
F. om orsaken därtill, för att han skulle
skaffa nödig bot. Men F. svarade då med
missnöje, att leran var skulden därtill,
och förklarade en annan gång, att han,
oaktat ali möda, ej vore i stånd att för-
244
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
