Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Femte häftet - En livdömd Rörstrandsmästare. En bild ur det svenska rättsväsendets historia. Av Arvid Bæckström
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Arvid B æ c k s t rom
Den 2 mars 1761 dömdes den 35-årige
övermästaren vid Rörstrand Erik Fahlström
av Stockholms norra förstads västra
käm-närsrätt, efter § 1 och 2 i
missgärnings-balkens i2:e kapitel att halshuggas och
steglas. Denna dom gick nu till Svea
hovrätt, medan Fahlström i häktet bidade
utgången.
Hovrätten införskaffade från med.
doktor Anders Fornander en attest, att F.
varit besvärad av ett tungt bröst och i mer
än 14 dagar före gärningen varit befunnen
ängslig och nog orolig till sina sinnen,
samt lät arkiater Schützer och assessor
stadsfysicus Strandberg besöka F. i
häktet. Dessa två senare intygade, att F. någon
tid före gärningen genom sinnesvaghet och
en hög grad av melankoli varit ur stånd att
vid alla tillfällen bruka sitt förnuft och
således lätteligen kunnat komma utom sig
till en sådan grov gärnings verkställande;
under deras besök hade dock F. numera
talat och skickat sig förnuftigt samt visat
tillbörlig ånger. Emellertid kunde skäligen
befaras, att denna melankoli, såsom
periodisk hos honom, oförmodligen och av minsta
orsak, som turberade hans lättrörda sinne,
kunde ånyo med häftighet utbryta.
Kyrkoherde Lönberg delgav hovrätten
sin djupt kristliga synpunkt på den
häktade: ibland hade F. visat mycken ånger
och skickat sig förnuftigt, men vid andra
tillfällen yttrat, att »emedan barnet haft
åtskilliga svåra krämpor, tyckte han sig ej
gjort så illa, när han avhände det livet»,
av vilket yttrande prästen fann, att F.
ännu ej var till sina sinnen alldeles riktig.
Rörstrandsdirektionen anhöll hos
hovrätten att, om Fahlström bleve förskonad
från dödsstraffet, han då icke måtte fällas
till sådant straff, »som bleve honom
hinderligt vid utövandet av den kunskap, som
han från barnaåren med verkets ansenliga
kostnad förskaffat sig genom åtskilliga
färgers och glasyrers preparerande, utom
flera vetenskaper, som till samma verks
2
drivande hörde och av vilka han endast
vore ägare». Direktionen förband sig
dessutom, att, till dess med säkerhet kunde
slutas, att F. vore alldeles befriad från sin
hjärtängslan och svårmodighet, låta vårda
honom genom en eller flera karlar, som
ständigt skulle bliva hos honom, så att han
ej finge tillfälle att vidare utöva någon
sådan eller dylik missgärning.
Av alla de i målet bestyrkta
omständigheterna jämte de skriftliga intygen drog
hovrätten redan den 8 april den slutsatsen,
»att, då Fahlström på nämnt sätt avhänt
flickan Maria Ödman livet, hade en häftig
sinnesförvirring och svårmodighet betagit
honom förnuftets bruk och en sund
eftertanke, varför hovrätten för sin del fann,
att han icke kunde fällas till det av
käm-närsrätten honom ådömda dödsstraffet.
Men som en människas liv var vordet
förspillt, och Fahlström numera var uti
bättre tillstånd att kunna sig besinna,
hemställde hovrätten till K. Maj:t, om icke han
till någon varning borde dels avstraffas
med halv mansbot, d. v. s. med 14 dagars
fängelse vid vatten och bröd, dels utom
vad han redan erlagt till barnets moder,
henne vidare med 120 dlr kmt förlika.
Dessutom borde det åläggas
bruksdirektionen att, när Fahlström blir entledigad
ur häktet, efter sitt anbud låta vårda
honom, till dess han med säkerhet finnes
vara så till sina sinnen återställd, att ej till
befarandes är, att han sig själv eller andra
någon skada tillfogar.»
Hovrätten visade sig genom denna dom
mera gå efter det individuella fallet med
dess många förmildrande omständigheter
än efter lagparagraferna.
Redan 3 veckor senare, den 29 april
1761, var målet ämne för riksrådens
överläggning. Enligt rådsprotokollet av nämnda
dag i justitieärenden yttrade sig sju
rådsherrar: friherrarna v. Friesendorff,
Hamilton, v. Seth och Fleming tillstyrkte
hovrättens dom; de 3 övriga friherrarna Lager-
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
