Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Operakrönika. Av Herman Glimstedt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Operakrönika
Av H er m an Glims te dt
TOCKHOLMSOPERANS enda
egentliga operanyhet under spelåret, Riccardo
Zandonais Francesca da Rimini, har sedan
Turinpremiären i början av 1914
huvudsakligen vunnit framgång endast på italienska
scener. Ämnet för Gabriele d’Annunzios
drama, som i förkortat skick utgör textboken, kan
annars överallt i världen påräkna resonans.
»Den dagen läste vi ej längre» •— åtminstone
den radens proveniens och varpå den syftar
brukar även den som eljes inte är
Dante-kännare ha reda på. Intet annat parti i Divina
Commedia har heller satt inbillningen så i
rörelse som den i Infernos femte sång
berättade Paolo- och Francesca-episoden,
åter-behandlad som den blivit av poeter, målare,
musici.
För handlingens motivering har skalden
anslutit sig till Boccaccio, den förste
Dante-kommentatorn, enligt vilkens -— historiskt
osannolika — uppgifter det besvågrade
kärleksparets första möte åvägabragtes i sveklig
avsikt: då Francesca de Polenta till besegling
av en försoning mellan husen Polenta och
Malatesta skulle förmälas med den till det
yttre frånstötande Giovanni, kallad
Gian-ciotti (sammandraget av Giovanni ciotti, »den
lytte Giovanni») fick dennes vackre bror
Paolo vid vigseln tjänstgöra som
ställföreträdare; först vid uppvaknandet morgonen
därpå upptäckte bruden bedrägeriet. D. v. s.,
vad åskådaren får bevittna av denna
tragedins förhistoria, uppfunnen som en för
äktenskapsbrottet förmildrande omständighet, är
ett samtal mellan Francescas bror och en
jurist, varunder bröllopslisten dryftas, samt
den stund då Francesca under sina tärnors
sång första gången skådar den förmente
brudgummen och —- ett sprött förtonande
aktslut —- till honom genom en gallergrind
överräcker en ros, utan att någon av dem bryter
sin tystnad.
»Min herr svåger» tituleras Paolo av
Francesca när de båda för första gången höras
växla repliker, i början av den på ett av
Riminiborgens torn utspelade andra akten.
I den strid som för de guelfiska bröderna
Mala-testas räkning däruppifrån föres mot ghibel-
liner lyckas han genom sin desperata
tapperhet få hennes föraktfulla hat mot honom som
bedragit, men nu älskar henne, att slå om
till mildare känslor. »Säg att du är galen . . .»
utropar hon dock som svar på hans
kärleksbedyranden. I samma ögonblick har Giovanni
haltande kommit upp för torntrappan, med
sin barska stämma överröstande krigslarmet,
men ömt tilltalande sin hustru. Liksom ibland
i aktens första dialogscen är det nu som en
erinran om Tristan och Isoide — även detta
par bland samma Dantesångs fördömda i de
otuktigas krets — när Francesca räcker Paolo
en dryck och de båda se varandra i ögonen;
senare påminner hon sig den av en slavinna
tillredda drycken och misstänker den som
förhäxad. Lösligt infogade äro dock dessa
reminiscenser från den av ett större geni
än d’Annunzio musikdramatiserade
Tristan-sagan.
Till sist i andra akten blir också den tredje
brodern, Malatestino »med ögat», synlig, men
sårad, just som han ådragit sig den skada
som gjorde honom enögd. Även denne
monstruöse yngling, en »blodhund» i likhet med
den som sådan i en annan Infernosång
omtalade fadern, visar sig när han förbindes av
Francesca känslig för hennes tjusning.
För d’Annunzio har la scène à faire varit
att visa den vid en viss passus avbrutna
läsningen av romanen om riddar Lancelots och
drottning Ginevras kärlek, denna bok som
enligt Dante spelade rollen av »Galeotto»,
anstiftare av förförelse. De häråt ägnade tre
terzinerna ha gett det stoff varav hela tredje
akten suger sin sötma . . . Tärnorna göra sig
lustiga över riddarens blyghet när Francesca
vid sin första ensamma högläsning stannat
vid den punkten i berättelsen. Paolo, strax
före vilkens ankomst hon plötsligt dragit för
sängalkovens förhänge, fortsätter vidare i
texten, men övertalar Francesca att själv
läsa om Ginevras uttalade föresats att »det
skall bättras vad som fordom brast»
(nämligen vid hennes tidigare sammanträffanden
med Lancelot). Längre än till drottningens
kyssande av den eftersände riddaren kommer
hon ej, eftersom Paolo, enligt vad en scen-
393
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
