Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G. Laurin
domarna, som fällts av de Stalinska
domstolarna. Ibland kan folkets känsla av att
inne-hava den högsta rätten till och med rätta
domstolen genom vederbörande maktägande,
så att pastor Niemöller, frikänd av rätten,
omedelbart sedan häktas av de administrativa
myndigheterna.
Allmänheten, särskilt den radikala delen,
är i flera länder emot domstolarna, och den
har i vissa fall, t. ex. i Frankrike, haft med sig
sådana, som gärna anmärka på det offentliga,
som bohemer och konstnärer både av
vänster-och högerriktning. Det hat, som Daumier i
sina konstnärligt underbara litografier riktat
mot domstolarna, var en »frisinnads», det hån
och det förakt, som den store tecknaren Jean
Louis Forain uttryckt i sina bilder riktade
mot sitt lands Högsta domstol, voro, ansåg
han själv och många med honom,
»samhällsbevarande». »Intet är så utsatt för olika
partiutläggningar som opartiskheten», säger Erik
Gustaf Geijer. Förmodligen anser Svend
Borberg att det försök till rättvisa, som staten
genom domstolarna avser, är nödvändigt. Det
finns ju visserligen anarkister, som förneka
detta. Svend Borberg nekar, att han velat
skriva ett tendens- och problemdrama, riktat
mot samhällets lagar och rättskipning, och
det var bra, att han tydligt säger ifrån, eljest
skulle man kanske kunnat tro, att han hörde
till dem, som velat förstöra den
domstolsauktoritet, som måste finnas i både
demokratiska och diktatoriska samhällen. Vill han
måhända säga, att det ligger en djup sanning
i Jesu ord: »Dömen icke, så varden I icke
dömda, fördomen icke, så varden I icke
fördömda», då det gäller människornas dom om
varandra i det allmänna livet? Men är det
bara snusförnuft, om man säger: Ha vi ej,
trots allt vidrigt i tiden, dock kommit ett
stycke, då vi bedöma och döma en brottsling ?
Ha vi ej också i domstolarna kommit att
straffa mildare? Undersöka vi ej mera den
anklagades sinnesförfattning, tillämpa vi ej
oftare villkorlig dom? Men Cirkus juris riktar
sig nog i främsta rummet mot vår lust att
döma medmänniskorna. Författaren säger ju
rent ut: »Jag avskyr problemdramer.» Jaså;
då får man dock hoppas, att han inte tycker
för illa om Cirkus juris.
I mycket dunkelt tal kommer det fram, att
han vill åt människornas dömande, och ehuru
jag hellre ser en pjäs med verklighetens logik
och irrationalitet än drömmens lösa och
osammanhängande bilder, så hade jag mycket nöje
och behållning av Cirkus juris, som
fantasifullt uppsatts av författaren och som spelades
alldeles överlägset av Dramatiska teaterns
artister.
Hipp—Arnold Sjöstrand, en diktare, som
hette Snorre Malström, begåvad och särdeles
välbildad, älskade Maja—Gun Wållgren, som
var litet av varje, lindanserska, ormmänniska
och Justitia, vilken ibland behöver
ormmänniskans möjlighet att bita sig i stjärten.
Det-torde ej vara alltför subtilt, om man anser,
att hon inte var någon vanlig liten Maja utan
en Maya, denna hinduiska kvinnliga princip
och beteckning för det osanna och onda i
världen. Ibland är hon som sagt litet
Justitia. Och det svårförklarliga, som heter
charm, hade hon i alla uppenbarelseformerna.
Jag var till en början något lömsk på Happ—
Uno Henning och mindes den otrevliga
personen som O’Neill lät vara osynlig för alla
utom teaterbesökandena och som kretsade
omkring sitt alter ego. Men Happ skulle
representera Hipps förnuft och blev på cirkus
siamesisk tvilling till Hipp.
Det var ett storartat galleri typer man fick
se, men bäst var huvudpersonen, domaren
Besman, vågen av järn, Lars Hanson, med
något både av korrekt justitieråd och av
grotesk Pelle Jöns. Det var en mycket stor
komikers förbluffande uppfinningsförmåga,
som han kom med. Man kunde ej se sig
full-synt på detta ansikte, som ibland var en
lidande olycklig människas, ibland en clowns,
ibland en automat, ibland en kuschad
toffel-hjälte, som strävade under det hårdaste
regemente. Hans maka, fru Calumnia—Hjördis
Petterson hade i sin geniala ohyggliga
maskering något, som kom oss att tänka på, att
kvinnan kroppsligt och andligt kan vara
mänsklighetens änglatyp, men att hon också
kan nå längst i yttre och inre kvalificerad
fulhet och ondska.
På slutet får man i några interiörer från det
Besmanska hemmet höra, hur olyckliga både
han och hon voro, och vilket agg domaren hyste
mot sina lyckligare anklagade på grund
av-egen fysiologisk inskränkning i sin
maskulinitet. Polisen Dusinius—Torsten Winge ser ut
som denna samhällsmakt gör för dem, som
ej tycka om polisen. Den rättsinnige borgaren
tänker sig polisen som en mäktig, storvuxen
Bobby, som leder ett litet barn genom
folkträngseln. Brottslingarna fröjda sig dock över
de illasinnade polisernas otympliga försök att
få dem fast, och den sorts frisinnade, som ej
412
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
