Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Från Stockholms teatrar
"vill att fria fåglar, som kanske blott syndat
mot den s. k. ordningen, skola komma fast,
ha ej heller mycket till övers för
ordningsmakten. Winge hade gjort en magnifik typ
av den icke sympatiska polismaktens idé.
Det var något rörande med Frida
Winner-strands utförande av Damen utan
underkropp, lady Filuria, då hon i sin trapets halvt
sjunger, halvt reciterar i Hjalmar Gullbergs
utmärkta översättning:
Som ung jag var så oerfaren så.
Jag blev ett syndens barn helt apropå,
men sen så mötte jag min stränge man,
och kärlek, menar han, går inte an,
och han sågade av henne på tvären; hon
tillägger:
Här svävar jag högt över jordens skarn
och önskar jag igen var syndens barn.
»The six Ofelias», en kollektivt sminkad
Pige-børnssextett, sitta och dingla med sina vackra
ben och ge åskådarna, då de ses mot ali
grotesk fulhet, något av det japanerna kalla
»ögontröst». Ja, vi förledas till synden att gå
på det som detta drömspel kallar »den
förbjudna vägen» genom skall man säga våra
svaga eller våra starka sinnen. Så nog ha vi
bruk för både polis och domare, och vi
behöva — det tycker kanske också den begåvade
Svend Borberg —■ alla instanserna och allra
mest Högsta domstolen, som består
visserligen bara av människor men dock sådana, som
äro i omdöme, opartiskhet och vilja till
rättvisa överlägsna de flesta av oss, som hoppa
och vrida oss och gå balansgång på lina, farlig
både för moralen och rätten, i livets stora
cirkus.
Ungdomen, som naturligtvis har rätt i
allting, tycker att den äldre generationen, d. v. s.
de några och fyrtioåriga — de ännu äldre
anses vara alldeles ur räkningen — är
»larvig», som det moderna ordet lyder. Larvig
kommer av larver = liten gosse, och emellan
smågossar och fyrtioåringar befinna sig de,
som ovillkorligen ha rätt •—■ »faktiskt» i
allting och särskilt in eroticis. Däremot anser
nu en några och fyrtioårig mormor sig ha
rättighet till grundligt jazzande och
egentligen först vid den åldern veta vad riktig
kärlek är. Vad allting ändå är relativt!
I säsongens yttersta timme och i konkurrens
med liljekonvalje och syrener gavs med
sedvanlig ypperlig regi av den icke av
konstnärliga skäl avgångne teaterchefen Olov
Molander en liten amerikansk komedi Älskling,
jag ger mig ... av Mark Reed, bra översatt
av Elsa af Trolle. Styckets handling tilldrager
sig i en sommarvilla i Connecticut under en
juniweekend.
En förtjusande fru, Ann Whitman Murray,
med kastanj erött hår med några vita slingor
framtill och spelad av Märta Ekström
skriver kärleksnoveller och har hittills varit
övertygelsetrogen radikal, ej minst i fråga
om fri kärlek. Hon lever i ett lyckligt
äktenskap med den synnerligen välsituerade Mr
Lewis Murray—Ivar Kåge. På besök
infinner sig hennes förste och, om ej hennes
make skall medräknas, siste älskare Titus
Jaywood—Olof Winnerstrand, men det är ej
från detta håll konflikten kommer. Hennes
friska, klara dotter Ellen-—Inga Tidblad
studerar litteratur och blir kär i mycket unge
men hygglige Douglas Hall—Frank
Sundström, som meddelar, att han om några dar
skall resa till Europa för att i Belgien under
två år verka som arkitekt. Ellen föreslår då,
att hon och Douglas skola ta ett erotiskt
förskott — det är alltid betänkligt med förskott
•— under de dagar, som äro kvar på hans
vistelse i Amerika. Mamma Ann protesterade
men blev något generad, då dottern, vilken
som samvetsgrann litteraturhistoriker
grundligt tagit reda på vad mamman skrivit och
även trängt in i hennes känslor för Mr Lewis
Murray, framhåller, att hon har moderns
egen livsuppfattning. Och mamman blir
något gripen av dessa forskningar, så att hon
med orden »älskling, jag ger mig» skänker sin
flicka rätt till förskottet. För trettio år sedan
skulle det ha visat sig i en amerikansk pjäs,
att det ej blev något »egentligt» av under
den nyssnämnda weekenden. Nu har
utvecklingen, eller urartningen, hur man nu vill
kalla det, varit sådan, att det gick som det
gick. Men unge Douglas blev något misslynt
över att familjen hade en så svag moral,
och modern kom till flickan med den
kostliga repliken, att om hon förfört ynglingen,
så får hon väl gifta sig med honom.
Samspelet var fulländat, och stämningen
blev egendomligt nog ej kvalmig. Inga
Tidblad lyste genom klarhet och intensitet och
Winnerstrand var en verkligt fin anglosaxisk
herre •— det kan han och mycket annat
dessutom. Och Kåges typ var både lustig
och riktig. Hans syster Constance Nevins—
Dora Söderberg var en liten gås. Hon får så
ofta spela sådana, att det kan vara farligt
413
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
