Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Från Stockholms teatrar. Av Carl G. Laurin
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Carl G.
Laurin
för hennes sceniska hälsa. Hon tyckes ha gift
sig alla eller nästan alla gånger hon blev kär.
Här uppträdde hon i klädsamma shorts,
hemskt korta, om man då med ordet hemskt
menar behagligt upprörande. Intet, ej ens
radio, kulsprutor och aeroplan, skulle ha
framkallat en sådan häpnad hos våra
förbluffade förfäder och förmödrar som just vår
tids shorts.
Det finns tyska farser, som ha extra
klumpighet, franska med en maskinell schablon
och engelska med en ansträngd dumhet. Man
tänker, när man ser en sådan pjäs: Så dum
kan ej författaren vara i sig själv. Han måste
ha ansträngt sig för att så kulminera i
dumhet. George and Margaret är skriven av
Gerald Savory, men det är ej hans egen
originaldumhet med detta »and» på det svenska
programmet. Varför skall titeln stå på
engelska på detta ? Personerna George och Margaret
förekomma ej på scenen. Det är en ytterligare
liten rolighet. Personlistan upptar bara
förnamn, så man får fundera sig till vem som
är gift eller ogift eller tjänarinna. Det övar
kanske upp ens genealogiska förmåga.
Styckets sällsynt fjolliga personer spelades av
alldeles förträffliga sceniska konstnärer på
Oscarsteatern, där några av våra främsta
filmskådespelare bildat ett tillfälligt bolag. Detta
bolag bör ha gett en ytterst obetydlig
utdelning, ty stycket var för dumt för svensk
publik, vad det nu kan innebära. Det hela var så
platt och oäkta, ja, som en svensk film i
allmänhet är.
Men av Claude hade Edvin Adolphson, den
begåvade skådespelaren, gjort en människa,
en korkad, självbelåten, envis ung herre. Bara
sättet att vara ensam i rummet och
självupptagen spankulera omkring, njutande sin
individualitet, skänkte oss en minut av
tillfredsställelse.
»This was a man» eller Vi gentlemen av
Noel Coward gavs på Nya teatern med stor
framgång. Den torde vara ett skämt med det,
som man trodde vara det mest typiskt
engelska, gentlemannaskapet. Det är eller var
emellertid den vackraste formen av
klassmedvetenhet, som vår tid har, och innehåller något
av det bästa hos en fransk gentilhomme, ordet
gentleman är en direkt översättning. Man
önskar vara en representant för artigheten,
främst mot damerna men också mot alla andra.
Gentlemannen skall vara mera reserverad än
en fransk gentilhomme och under alla
förhållanden icke påträngande. Man skall vara
gentle, då man talar till barn ur alla klasser.
Typiskt för den rätte engelske gentlemannen
är att våga aktivt ingripa, då han ser ett
skurkstreck eller att en kvinna förolämpas.
Denna gentlemannaaktivitet är något av det
mest osvenska. Eljest hör till
gentlemannaskapet en viss imponerande oberördhet, som
minner om japanska, indianska och arabiska
mannaideal.
Noel Coward är en skeptisk immoralist, det
har man sett i vissa av hans pjäser, i vilka
ibland bi-, ibland homosexuella herrar
förekomma. I Vi gentlemen gycklar han, kvickt
och lustigt, med det, som ej minst i Frankrike
anses vara det heligaste av allt, nämligen det
raseri som bryter ut hos den lättsinnige maken,
då han får veta, att hustrun är otrogen.
Egentligen skall den äkta mannen då ha rätt att
använda sig av skjutvapen. Den kvinnliga
delen av äkta paret Churt har polyandriska
tendenser. Detta må vara comme-il-faut i
Tibet och anses i Europa roande, då man
själv icke är inblandad eller är nära
befryndad med damen i fråga.
Lilla fru Carol Churt—Sally Palmblad var
inte någon grande amoureuse men en petite
amoureuse av intensivaste art och genial i
sitt koketteri. Major Evelyn
Bathurst—Hilding Gavle hade med folkfysiologisk konst
skapat en engelsk militärtyp. Nu äro engelska
officerare de stiligaste i världen, men den lätta
tjockskallighet, som i bohem-, litterära och
frisinnade kretsar anses böra förefinnas hos
de korrekta militärerna, har naturligtvis också
sina representanter i den engelska armén.
Bathurst hade något av detta. Han såg, att
hans vän målaren Edward Churts—Stig Järrels
maka var honom otrogen, och ville, en rätt
riskabel idé, bevisa hur otrogen fru Carol
egentligen var. Den skarpsynte teaterbesökaren
inser, hur vådligt det hela måtte vara, då han
såg fru Carol, och tänkte: En gentleman är
inte mer än en människa, han också; månne
lian kommer att hejda sig i tid. Och mycket
riktigt, det gick som det gick. Gentlemannens
sanningskrav tvang honom att berätta, att
frun var så otrogen, att hon till och med varit
det med honom. Edward Churt besvarar denna
bekännelse med ett belåtet gapskratt.
Äntligen var han fri från sin fru. Stig Järrel var
fullkomligt naturlig också i sitt tal och sitt
spelsätt med ett litet trevligt inslag av
fränhet. Sally Palmblad ryckte i ett tag upp till
414
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
