Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Tre målarlynnen. Klassikern, romantikern och realisten. Av Lars-Ivar Ringbom
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Lars-Ivar Ringbom
»»
/. A. D. Ingres: Homeros’ apoteos. 182J.
Paris, Louvre.
bildserier. På femton, tjugo, ja flera
dukar målade han samma motiv, några
höstackar, en grupp popplar, en kyrkofasad,
i morgontimmens, middagens, kvällens
belysning. När han målade höstackserien,
drog han ut på fältet med ett tjog dukar
lastade på en vagn och målade sedan i tur
och ordning på dem: den första kl. 9—10,
den andra kl. 10—11, den tredje kl. 11—12
o. s. v. — Vi behöva blott tänka på huru
Ingres’ modeller åldrades under de år han
höll på att utarbeta deras porträtt, så se vi
klassikerns och den optiskt inställde
realistens grellt motsatta konstideal. Erinra
vi oss Friedrich i detta sammanhang,
så kan det sägas, att han i de bilder, som
skildrade dygnets stunder och årstidernas
växlingar, sökte fånga den levande rytmen
i naturens mäktiga pulsslag, medan
Monet sönderdelade tidens böljande ström i
nästan vetenskapligt nyfikna undersök-
ningar av ljusets momentana växlingar.
Drar man den teoretiska konsekvensen
av Monets bildserier, kan man slutligen
komma till 20 bilder i sekunden — alltså
det antal olika bilder av samma motiv, som
filmen kastar emot biografbesökarens ögon.
Den princip, som finnes i Monets konst,
betyder tänkt till slut att måleriets gränser
i rummet sprängas, det blir en tidens konst,
en oavbruten återspegling av den ständigt
skiftande företeelsevärlden — i sin art den
mest extrema realism som kan tänkas.
När Monet återgav naturen i moment,
innebar detta även en skildring av naturen i
fragment. Allt direkt naturstudium, allt
arbete »efter modell» är nödvändigtvis
ett fragmentariskt bildformande. Ingres
nyttjade modellstudiernas bildfragment
enbart såsom hjälpmedel, bitar, vilka det
gällde att sammanfoga till stora och hela
kompositioner, till monument. Friedrich
478
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
