Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Karlfeldt och demonerna. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Karlfeldt och demonerna
Av Olof Lagercrantz
IIL-I HA en obotlig tendens att sätta
likhetstecken mellan diktaren och hans
verk. Individualpsykologiens
argumentering, att konstverket skapas av det stoff
som blivit trängt åt sidan och förtrampat
i det s. k. verkliga livet, att ali dikt är ett
slags kompensation, en revansch för
verkliga eller inbillade nederlag, må vara aldrig
så sann. Vi envisas i alla fall att i vår
fantasi utstoffera diktarna med drag ur
deras egna skrifter. Till och med
konstnärerna själva falla offer för samma villfarelse.
Framför universitetet i Uppsala står Geijer
gjuten i brons. Han står där lugn och trygg
med händerna på ryggen och hela attityden
tycks med odalbonden säga: Hälsan tiger
still. Och på Esplanaden i Helsingfors står
Runeberg inte mindre trygg med handen
i ett fast grepp kring rockslaget. Inte ett
drag, inte den minsta gest förråder att här
stå män som en gång i livet voro oroliga
andar, känsliga, ofta obalanserade, väl
medvetna om vilken farlig seglats livet är.
Allt är tryggt, harmoniskt, slutet i sig
självt, som diktarnas egna verk.
Den instinkt som skapar sådana
konstverk tar kanske trots allt inte fel. Det
tillfälliga hos en människa är dömt till
undergång. Det som slutligen blir kvar är endast
gärningen, och de hundratals komponenter,
som tillsamman åstadkommit den, kunna
varken skönjas eller en gång intressera.
Heidenstam har rätt i sin gravskrift över
Fröding, när han säger:
Allt fåfängligt
allting jordiskt dör, dör,
men hon själv blir det verk som hon danar.
Men även i verket, i dikten finns spår av
den orons ande, som skapade det. Samtiden
såväl som eftervärlden tar med förkärlek
ut ett par dominerande drag hos sina stora
män, drag som harmoniera med tidens
ledande tendenser, och glömmer av de
andra. Den dragning till det officiella,
formbundna och pompösa som finns i den svenska
nationalkaraktären och som en gång kom
Strindberg att kalla sin tid jubelfesternas,
bidrar än mer att låsa fast våra stora
personligheter i en bestämd attityd. Det
har därför blivit alltför många av våra
diktares öde att bli officiella, kanoniserade,
och i och med det också avskilda från det
nya och levande i dagens liv.
Ville man resa en staty över Karlfeldt
skulle man för att tillfredsställa bredare
lager tvingas att göra den minst lika trygg
och karsk som de två i Uppsala och
Helsingfors. Karlfeldt skulle stå där som en
representant för alla stolta storsvenskar och
alla envisa dalkarlar. Hans naturligaste
plats vore på Skansen. Ryggen svankade
stolt och handen var instucken mellan två
uppknäppta knappar i västen. Främlingen
skulle tro sig stå inför en framgångsrik
direktör från ett förkreugerskt samhälle,
precis som han måste tro, om han råkar
få se Karlfeldtsporträttet i Svenska
Akademien. Och om Karlfeldts egen ande en
natt besökte jorden och mot förmodan
förirrade sig till Skansen, skulle han betrakta
sin bronsrepresentant med ett belåtet
småleende och glädja sig åt att hans
tillknäppt-het och förtegenhet om det djupast
personliga haft så strålande verkningar, att
eftervärlden bara tagit fasta på de sidor,
493
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
