Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Nionde häftet - Karlfeldt och demonerna. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
som han helst visade offentligt, och helt
avstått från att tränga djupare in i hans
väsen.
Och ändå! Den karlfeldtska linjen i vår
litteratur vindlar inte kring bland
ryggåsstugor och apburar på Skansen utan
fort-sättes i dag av män av hans eget
skaplynne ute i livet. Den djärve språkförnyare,
som han så ofta efterlyste, skulle han
igenkänna i Harry Martinson. I driftlivets
dunkla djungler skulle han erkänna Artur
Lundkvist som en god medj ägare och
skytt. Och den gullbergska mystiken, som
liksom hans egen har sina rötter i
1600-talet, skulle förefalla honom bekant och
livsduglig.
Karlfeldt har blivit missförstådd många
gånger och han har inte gjort mycket
att själv rätta misstagen. Han saluför inte
sitt innersta på de öppna torgen och varje
förtroligt närmande av en utsocknes är
otänkbart. Det vilar en hellensk anda över
den karlfeldtska världen, i varje fall sådan
den framträder i Fridolindikterna. Den
värld där Fridolin rör sig har många drag
gemensamma med det klassiska Greklands
konst. Allt är jämnmått, balans och ädel
besinning. Det heliga lösenordet är
sofro-syne, och vi få lätt den föreställningen att
skalden är fri från den orons ande, som
anses utmärkande för poetsläktet. Hybris
var för greken den största synden. Det
mänskligas största fiende hette
självför-hävelse och övermått. Det kände också
Lejonets barn.
Men vår herre bevare oss för högfäid och skam.
Han stäcke vår man och vårt mod.
Hos Karlfeldt är varje skri ur vildmarkens
eget bröst förbjudet. Värdigheten och
behärskningen är mannens högsta prydnad,
som han ej förlorar ens då han svänger
kring i polka i ljusa sommarnätter. Man
har full rättighet att här tala om en
olympisk värld, tryggt vilande i sig själv. Det är
utifrån sett en ofantlig skillnad mellan
doriska pelarhallar och rödmålade
furubjälksalar, mellan »en vinghäst av grekiska
formen» och »ett hingstföl av fjällbygdens
sto», men det finns en inre likhet, en andens
och meningens, som man ej kan ta miste
på. I båda världarna råder klarheten och
den stränga form tukten ända in i detaljerna.
Den som vandrat kring i Fridolins
lustgård gör dock snart erfarenheter, som
åtminstone till att börja med föra hans tankar
till helt andra ställen än till Grekland.
Han lägger med Jarl Hemmer märke till
att trots den skenbara harmonien i
lustgården blommar det dock i dikena
däromkring »några av de kusligaste örterna i
hela vår lyriska flora». Och med Fogelqvist
förstår han, att bakom ali denna trygghet
lever en värld av motsatser och oro, som
det fordrat en hård kamp för att övervinna.
Om man frånräknar Bellman äga vi väl
ingen sinnligare diktare än Karlfeldt. Hans
lyrik växer upp direkt på den grund som
sinnesiakttagelserna bilda och andligheten
spirar som blommor direkt ur jorden.
Karlfeldt hade också sina sinnen ovanligt väl
utvecklade. Framför allt ägde han ett sjätte
sinne, ett slags korrespondenscentral för de
andra fem. Det försiggår i hans själ en
ständig översättning av sinnesintryck till
de andra sinnenas språk. Han tycker att
rönnblommorna dofta hedendom och
trolldom, och när han en gång hör en förnäm
dam prisa rönndoften som den yppersta
av alla, förstår han strax, säger han i sin
sommarpredikan, Lukt och doft, »att hon
var stark till temperamentet». När han med
geologisk grundlighet redogör för de olika
bergarterna i Dalarnas mark, kallar han
en »allvarligt rödbrun», en annan »glatt
rosenröd», en tredje »förnämt grön» och så
vidare. Alla hans sinnen stå i intim kontakt
med hans minne. »Dofter ha en
hemlighetsfull förmåga att fastna i minnet»,
säger han. »De slumra där, men kunna
väckas efter år av ett ord, en melodi, en
tanke, en situation, och möta vi dem åter
494
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
