Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tolfte häftet - Hur såg Livia, Augustus’ gemål, ut? Ett bidrag till tvåtusenårsminnet. Av Ivar Hjertén
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ivar Hjertén
Liv i a.
Ny Carlsbergs Glyptotek, Köpenhamn.
(Nr 6 i 8.)
sista ord: »Livia, glöm aldrig, hur lyckliga
vi två varit», vittna i varje fall om att han
varit nöjd.
Livia har undanröjt eller låtit undanröja
personer inom sin familj, har man antytt.
Särskilt misstänkes hon, som bekant, för
att ha låtit förgifta sin styvdotter Julias
söner med Agrippa, de närmaste
tronarvingarna Cajus och Lucius Cæsar, och
för att ha haft åtminstone skuld i sonsonen
Germanicus’ död. Något som helst bevis
härför existerar ej. Men ryktet gick under
antiken och går ännu. Frågeställningen
måste alltså bli: har detta någon
sannolikhet för sig?
Först skulle jag då vilja be den ärade
läsaren att helt bortse från vad han
tilläventyrs kan ha inhämtat ur så kallade
succésböcker — av amerikanskt eller annat
fabrikat — som excellera i att föra till
torgs sensationellt och ovederhäftigt skräp.
Men vi måste gå ett steg längre. Vi måste
anlägga en obönhörligt kritisk inställning
gentemot det misstänkta relaterande av
allt slags skandalöst lakej prat och
bak-trappsskvaller från kejsarhovet, vari även
antika författare såsom Suetonius och
Tacitus tyckas se en plikt eller ett nöje. Vad
särskilt den sistnämnde, Livias värste
vedersakare, beträffar, böra vi hålla i sikte,
att hans framställning av de förhållanden,
som i detta sammanhang närmast intressera
oss, tycks vara i huvudsak byggd på den
äldre Agrippinas, Germanicus’ makas,
memoirer. Damer äro sällan vänliga mot sitt
kön i efterlämnade minnen och något skäl
att i detta fall anta ett undantag från
regeln föreligger absolut icke. Tacitus
konstaterar själv, att fiendskap rådde
mellan Livia och Agrippina, vilken senare
enligt samme sagesman besatt »ett oböjligt
och otuktat sinnelag». Med sträng
generalisering böra vi fastslå, att någon verkligt
objektiv, opartisk historieskrivning
överhuvud inte existerade under antiken. (Fråga
är om en sådan existerar ens nu.) Antik
historieskrivning gick mera ut på
glorifiering eller diskriminering än på
sanningssökande. Stora män höllo sig ofta med egen
historieskrivare. Följden är lätt att inse.
Den taciteiska försäkringen att vilja skriva
»sine ira et studio» (utan att ta parti mot
eller för) tyder närmast på dåligt samvete
och behov att urskulda sig. Den saken bör
vara självklar utan vidare och inte hållas
under läsarens näsa som en särskilt fin
krydda på anrättningen. Måste man ställa
sig så pass reserverad gentemot lejonet
bland romerska historieskrivare, vad skall
man inte då nödgas tilltro asätarna.
Då alltså å ena sidan bevis för brott
saknas, å andra sidan föreliggande rykten
och utsagor knappast kunna godtagas,
i varje fall inte utan vidare, synes frågan
enligt gammal romersk undersökningspraxis
helt enkelt böra formuleras så: Varför
skulle Livia ha låtit undanröja sina båda
styvdottersöner? »För att bana väg till
640
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
