Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Kring en brevsamling och en årgång. Av Sven Rinman
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Sven Rinman
Rom: »Hedberg hämtade mitt Ord och
Bild-häfte i Neapel och hade det med sig till
mig i Capri. Vi hafva båda med stor glädje
för litteraturens och Eder skuld
konstaterat att den såväl till text som bild och
utstyrsel lyckade broschyren-tidskriften
fyller ett kändt behof. Måtte Ni få all den
framgång med Ert företag Ni och det
förtjänar.»
Tidigare har Hellen Lindgrens namn
nämnts. Det har ställts i förbindelse med
Frödings Shelleytolkning och med Selma
Lagerlöf. Det är nu tid att ta upp denna
tråd. Hellen Lindgren var nämligen jämte
Levertin den flitigaste litterära
medarbetaren under 1892. Han skrev
karakteristiker av Maupassant, Shelley och Nietzsche,
en essay om »Bellman och Braun. Ett drag
ur den svenska humorns historia» och
slutligen den utförliga recensionen av Gösta
Berlings saga. Från honom föreligga flera
långa, vanligen odaterade brev, där tidens
litterära och sociala stridsfrågor tas upp
till debatt. Om inte denna krönika skall
svälla över alla bräddar, måste vi inskränka
oss till några citat, som ha mera direkt
med tidskriften att skaffa.
Den kritiskt förstående analysen av
Gösta Berlings saga i fjärde häftet slutade
med ett i höviska och älskvärda former
företaget angrepp på Wirséns diktatoriska
låter som litteraturbedömare. Det har sitt
intresse, därför att det är det enda fall av
direkt kulturpolemik, som förekommer i
första årgången. Tidskriften ville från
början verka positivt för sina ideal, och gick
den till angrepp, så var det helst indirekt,
genom att berömma och publicera det nya.
Och trots att här gavs ett osökt tillfälle
att ta ställning, var slutklämmen om »C.
D. W.» inte med från början. När Hellen
Lindgren skickat in sitt manuskript och
fått det bedömt av Wåhlin, skriver han:
»Jag har ett förslag att tillägga några ord
som skulle mildra mina anmärkningar i
slutet och på samma gång ge en liten släng
åt C. D. W. som jag tror ganska värdig . . .
Denna tillsats skulle kanske dessutom ha
det särskilda värdet för tidskriften att dessa
ord kunde rekommenderas till aftryck af
Dagens Nyheter.» När han sedan sänder
godbiten i fråga, skriver han: »Här är en
ljuflig blandning af peppar och socker i
det jag nu skickar. Om möjligt inför det,
jag skulle njuta så af att få det sagdt och
andra också misstänker jag.» Den ljuvliga
blandningen tog sig ut på följande sätt:
Det vore intressant att veta, om en viss
diktande kritiker funne det önskligt, att de tider
återkomme, då Thorild med anledning av
Kellgrens utfall påminde om vådan av att som högsta
smakdomare äga »en det sannas och skönas
klockare med den oädla gamman att alltid modigt
få taga upp psalmen för att höra en lång
och väldig korus av falska toner skorra den
efter».
Vår kritik har mycket gått framåt sedan dess,
men diktatorns språk tycks man ännu icke kunna
avlägga. När en kritiker t. ex. säger, så som skett
om Gösta Berlings saga: Jag förstår romantiken
hos en Tieck, en Novalis, en Hugo, en Almqvist,
en Sully-Prudhomme, och detta berättigar mig att
kunna underkänna Selma Lagerlöf, hvars
romantik ingen romantik är—har han då användt ett
bevis, som bevisar någonting? Är det icke detsamma
som om någon sade: Jag förstår poesien hos
Catul-lus, hos Petrarca, hos Keats, hos Lamartine, hos
Geibel, hos Atterbom, och därför kan jag tryggt
förklara, att t. ex. hr Wirsén icke är poet. Vem
i all rimlighets namn behöver tro på en sådan
försäkran, därför att recensenten själv behagar
ge sig betyg på att »förstå». Skulle det icke tvärt
om vara en mycket lämplig näsknäpp åt en sådan
egenkärlek att svara: Jag misstänker, att ni
förstår mycket obetydligt av de diktare ni citerar
när ni icke tycks begripa det skära behaget hos
hr Wirsén, när han talar till oss som ett älskvärt
barn, som icke vill känna något av världens onda
vägar. Jag tror att ett sådant svar vore fullt
berättigat.
Må man ursäkta detta Pila polemiska mothugg
mot en kritiker, som har så stora förtjänster i
övrigt. Jag vill minst av allt förvägra någon
kritiker hans subjektiva yttrandefrihet, det är
endast, när han av sin subjektivitet vill göra sig en
tron och från sin subjektivitets tinnar vill
uppträda som en enväldig och föraktfull härskare,
en protest synes mig vara på sin plats.
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
