Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jag söker mitt gamla Lund. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Paul Rosenius
gon- och aftondager, kantad med småhus,
på den tiden med spillvattnet rinnande i
rännstenarna, så att svalorna kunde fånga
sina flugor där och av modden mura sina
bon ovanför fönstren. Här var »pastor
Humblas», litet fram, och därifrån spelade
understundom orgelmusiken. Där bodde
vidare Hulda Callmer, i vars pensionat
generationer akademici av skilda åldrar
och ställningar blivit huldrikt omvårdade.
Ännu längre fram, till vänster, hade min
far sin gård med trädgård åt gatan. Nog
ter den sig något förvanskad och
bortkommen. Jag finner inte avplankningen,
där jag hade min korsräv inhyst, han
som följde mig i ledband under
söndagspromenaderna på Lundagård. Han var så
förunderligt klok. När natten brutit in
och man sov i granngårdarna, krängde
han av sig halsbandet, hoppade över det
höga planket och gick på strövtåg, och i
den ännu slumrande morgonen hoppade
han tillbaka över planket och tog
halsbandet på sig. Ja, kan man tänka sig! Men det
stora gråpäronträdet och valnötsträdet står
där. Gråpäronen är det jag sist glömmer —
hur plockades inte fickorna fulla för färden
till skolan!
Mitt emot vårt låg Wallengrens. Den
gården har en historia! Efter faderns död, år
1898 — sonen Axel var då också död —
bebodde August Strindberg en dublett i
huset, och senare logerade också Bengt
Lidforss där någon tid. I botaniska
trädgården tog Strindberg sina
morgonpromenader. De blevo för honom, såsom
skrivet står i Inferno, »en den inre samlingens,
en bönens timme, min gudstjänst». Strax
intill hade vår lärare lektor Zander, då
professor, sin gård, och den strindbergska
ockultismen var på färde en gång, också
mellan de båda hemmen. Där hade uppstått
en liten eldsvåda hos Zanders, och
domkyrkans stora klocka klämtade dovt i
decemberkvällen. Strindberg hemkom för
att rädda sina manuskript — där fanns
Till Damaskus, Advent och Brott och brott.
Gatan var svart av folk, och Strindberg
hängde ut en lykta genom fönstret, ty
efter gatans hela längd fanns endast tre
klena gaslågor, och släckningen
försenades något av att man kopplat samma
slang till två brandposter. Det blev ju
också någon förstörelse i huset, och det
märkliga var att det hela var popplarnas
hämnd. Zander hade låtit hugga ned tre
pyramidpopplar i sin trädgård, vilkas
andar nu blivit hemlösa. Pyr har med eld
att skaffa — därav sammanhanget! Allt
inhämtat ur ett föredrag av C. Erlandsson
i föreningen Det gamla Lund.
Följer jag gatan till slutet, finner jag,
som förr, filosofen Borelius’ senkomna
tvåvåningshus och, utanför detta,
»trekanten», där vi spelade »topp». Till höger
låg sista lilla huset, hökeriet »Per syltas»,
och mitt emot, på andra sidan
Tomegatans mynning, »Malmkvistens». Dörrklockan
ringde häftigt när man trädde in. I det
lilla husets ställe lyfter sig nu, högt över
mängden av de små gårdarna, en
trevånings funkisbyggnad. Arma gamla
»eviga stad»! Hur barbariskt har man inte fått
våldföra sig på det som var Du själv!
Axel Wallengren hade gått hädan redan
år 1896. Och nu vänder jag tillbaka till
hans tid. En kortvarig levnadssaga blev
hans. I minnena vill jag återfinna honom i
vår gamla »botaniska» och i hans faders
örtagård. Han bebodde ett vindsrum i
fädernehemmet. Han hade redan under
skoltiden ett litet bokskåp med många
böcker, och de flesta av dessa hade ingenting
med skolämnena att göra. Det var inte
bara de vanliga äventyrsböckerna, vilkas
sällsamma världar under fjärran
himmelsstreck jag å min sida gick och bar på.
I Wallengrens rum andades en stämning
78
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
