Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Första häftet - Jag söker mitt gamla Lund. Av Paul Rosenius
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Jag söker mitt g arni a Lund
Tomegapsgatan.
av något mera närliggande, men på samma
gång sublimerat mänskligt, med något av
en smygande trånad efter livsäventyr av
annan och främmande art. Axel
Wallengren var, den tiden mera ohämmat än
vad hans form av struggle for life senare
gjorde möjligt, en svärmare och en poet.
Drömmen om Kvinnan hade hos honom
kring sig något av tropisk hetta och var
omsvept av en halvt bedövande doft av
utvalda blomster. När vi vandrade samman
på gångarna i botaniskan, blevo
blommorna för honom sinnebilder för
kvinnosjälar, omsvävade av en svårmodsmättad
oåtkomlighet. Underligast var kanske den
lilla tibastbusken, Daphne, när i en första
känning av vår dess ännu nakna kvistar
stodo sirade med blom i ett sällsamt och
nästan giftigt rött. Eller när crocus tagit
sig upp ur jorden, med kalkarnas
sidenhöljen kring frömjölets djupa orange.
Wallengren gav väl också uttryck för sina
förnimmelser, men än mera tyckte man sig
ana, när han teg under en förstulen
suckan — det där var något som han, ensam,
helt och djupt förstod. Det mystiska
sambandet mellan blommor och
kvinnosjälar blev ju också satt på vers i hans
första bok, Bohéme och idyll.
Men den goda botaniskan bjöd ju även
på stämningar, frigjorda från sådant
djupsinne. När vi, några stycken, i väntan på
»studenten» lågo lägrade vid den lilla
kullen vid dammen i sydosthörnet och »drogo»
Xenofon och Homerus och gissade på allt
som vid det stora äventyret kunde möta
oss. Eller när detta allt var överståndet
och förgätet, någon dag i en härlig vårens
fullhet. Någon minnes väl dammen mitt i
lustgården, där de sköna röda
näckrosorna flöto och där i bakgrundens
skymundan fanns, mörk och respektbjudande,
den Agardhska bysten. På yttersidan av
den omgärdande vallen låg jag och dåsade
med Wallengren. Syrenerna blommade över
oss, lövsångarens lilla strof nådde dämpat
till oss, som sjungen i en dröm. Och förbi
oss gick Esaias Tegnér, sonsonen, med sitt
livs utvalda. Vilken härlighetens ljusa
vår — långt, långt innan densamme
mannen gick så övermåttan tyngd och böjd
av åren!
79
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
