Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Fredrika Bremer och Polen. Av Stina Ridderstad f. Bildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Fredrika Bremer ock Polen
Av Stina Ridder stad f. Bildt
[K_J vensk sympati har följt frihetens sak.
Förtryckta och lidande folk ha väckt vår
känsla och vårt initiativ. Kanske våga vi idag
säga detta utan för mycken förhävelse — även
om den enskildes självrannsakan städse ger
utslaget: icke nog. Medkänsla är icke något
nytt i vår andliga historia; under 1800-talet
gåvos åter och åter tillfällen att visa den.
Även om de synliga insatserna blevo ganska
obetydliga, kan tendensen icke ignoreras.
Dess framträdande är dock bundet till trängre
kretsar och enskilda människor långt mer än
till breda folklager, vilka dåförtiden dels voro
mindre initierade, dels hade mindre tillgångar
att bjuda. De högt bildade, till sina tänkesätt
i allmänhet liberala — om ock i högre grad
än de själva anade samhällsbevarande — som
möta i den humanitära utvecklingens historia,
höra till de gripna och verksamma. De hade
mindre förmåga att sätta stora folkrörelser
i gång — propaganda och organisation hade
icke nått upp till våra dagars —; det blev den
enskildes varma, men ofta valhänta personliga
insats för ett begränsat ändamål eller en
enskild person. Det är mindre underligt, att
kvinnornas insats i regel håller sig på detta
plan. Även en eldsjäl som Fredrika Bremer
stannar vid den tidpunkt, varom här är fråga,
snarast vid den personliga insatsen. Hon var
då icke längre i sin krafts dagar. Men hon
kände det omistliga värdet av ett lands frihet,
liksom av en människas andliga resning. Hon
ville verka för båda.
Vid genomgång av en i Ridderstadska
arkivet befintlig portfölj, av C. F. Ridderstad
märkt »Polska Expeditionen», fann jag där
bl. a. nio brev från Fredrika Bremer, under
åren 1863—64 skrivna till magister Bernhard
Cronholm. Denne var född 1813, hade livligt
deltagit i det akademiska livet i Lund under
1830—40-talen, varit en föga verksam docent
i kemi 1840—52, men från 1848 utgivit
Snällposten i Malmö, där hans egna
veckoöversikter och för frihetssträvan och
skandinaviskt samarbete verksamma politik
utgjorde tyngdpunkten. Varför han med några
rader (den 16 mars 1869) två år före sin död
till C. F. Ridderstad överlämnade dessa
papper ger han ingen förklaring. Några
anteckningar på lösa blad av Cronholms hand
äro tyvärr oläsliga på grund av stil och bleka
pennor. Bland papperen finnas ett 80-tal
brev — på oklanderlig tyska — från
föremålet för hans och Fredrika Bremers hjälp,
jämte några brev och skrivelser från några
andra polacker och i saken intresserade. Som
vittnesbörd om den känsla och de
ansträngningar, som i Sverige ägnades representanter
för det för sin frihet kämpande Polen, ha
särskilt breven från Fredrika Bremer sitt
intresse.
I januari 1863 utbröt i Polen det uppror,
som riktats mot det ryska väldet på grund av
dess utskrivningar till ryska armén. De polska
prästerna — romerska katoliker —
anklagades som initiativtagare. Upproret vann
anhängare inom alla samhällsklasser. En
central nationalkommitté bildades för att
tjänstgöra som provisorisk regering, men »hela
rörelsen blir till stor del paralyserad genom
kommitténs vacklande», skrev den i
österrikiska Polen utkommande Gazeta Narodowa.
Den polska nationens olycka -—• inbördes
splittring — kunde inte ens i denna kritiska
tid hållas fjärran, liksom den enskilde förblev
ytterst mån om sin egen prestige.
Europa greps av kampen. Österrike och
Preussen voro de närmaste — men de höllo
sig stilla; Preussen var snarast ryssvänligt,
dock utan att ingripa. I engelska underhuset
frågade ledamoten Henessy, om det icke mer
än en gång varit England erbjudet att bistå
Polen, men att det låtit tillfället gå sig förbi,
varpå lörd Palmerston svarade, att »det vore
Englands rätt, men icke dess skyldighet att
intervenera i den polska frågan». Sverige
förblev icke oberört. I tidningarnas
utrikes-spalter förekommer allt oftare »den polska
insurrektionen». Snällposten i Malmö, som
syntes särskilt intresserad, hade från den 14
februari i varje nummer rubriken »Från
Polen» med ganska utförliga skildringar.
Den skulle snart få mer aktiv befattning
med »Polens affärer». Då det, enligt i svenska
pressen också synliga meddelanden, gått
rykten i Paris, att svenska staten skulle
307
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
