Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjätte häftet - Fredrika Bremer och Polen. Av Stina Ridderstad f. Bildt
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Stina Ridderstad f. Bildt
tanke för små praktiska ting visar sig. På en
gång tragisk och rörande ter sig hennes tro
på även det minsta frö till det goda hos varje
människa. Men genomandas icke hela hennes
författarskap av denna okuvliga vilja att
upptäcka sådana frön och visa deras
utvecklingsgång? Denna varma tro, i yngre år förenad
med humor och klar syn, på ålderns dagar
mildare, därför att evighetsperspektivet
utplånade många stoftets fläckar, gör dock
hennes skildringar av vardagens liv så
oemotståndliga. Att hon i livet bevarar samma syn
på människorna som i dikten fängslar oss
ständigt på nytt.
I dag tar jag afsked af Stephan Poles, som i
morgon »pour sur» afreser härifrån söderut, först till
Malmö för att se sin faderlige vän der och hans hulda
maka, sedan till Paris. Jag är glad att han nu beslutat
draga sig ifrån den politiska revolutionshvirfveln der
i landet, i hvilken han ej kunde annat än — duka
under, för att i det enskilta lifvets skugga och stilla
verksamhet söka samla sig sjelf och med andens
vapen fortfarande verka för sitt olyckliga
fädernesland. Måtte han stå fast dervid, och försynen stå
honom bi genom att öppna för honom ett godt hem, der
han kunde ägna sig åt barns undervisning och åt egna
studier under ett bildadt familjelifs förädlande
inflytande (detta är nu idealet för hans närmaste
framtid). Jag håller uppriktigt af honom och finner hos
honom oändligt mycket godt och älskvärt, äfven
ädelt, och just derföre önskade (jag) honom en fastare
ståndpunkt i förhållande till samvetet (den inre
Gudsrösten), sanningen, den eviga, mera tro på denna,
mera sjelfkritik och insigt om hvad som felas honom.
Men allt detta kan komma och skall tror jag komma
om han stadigt lefver med verkligt bildade, tänkande,
honom i sedligt allvar och sträfvande öfverlägsna
människor. Han har öga och hjerta för allt som är
ädelt och godt och sant vackert. På hans framtid som
skriftställare tror jag, om han kan egna sig åt
allvarliga studier i bestämd riktning; hans styl är enkel
och klar, hans framställning flytande, hans känsla
ger målningen en varm, ofta intagande färgton.
Slut-kap. t. ex. af hans Tio dagar i Warschau är i dess enkla
sanning och skönhet af gripande verkan. Hans känsla
för skönhet och tingens poesi syns mig ren och djup,
hans uttryck deraf träffande. Gud bevare ynglingen,
och lede honom igenom alla bränningar inom och
utom honom lyckligt i hamn. Jag menar icke här i en
jordisk bugt med dess comfort, utan i den
världshamn af högre natur jag tror honom kunna nå. I
Stockholm har han vunnit några uppriktiga och
hjertliga vänner, äfven bland de små, de tjenande
andarna, hvilket jag räknar honom till stor förtjenst.
Och nu kommer jag med en liten rätt prosaisk
anhållan till Er, bäste Magister Cronholm, och till Er fru.
Jag har lyckats förskaffa min nämnde vän en duktig
resfäll, utan hvilken jag tror att han skulle förgåtts på
nedresan genom Sverige, men jag måste hafva den
åter ifrån Malmö. Jag har lånat den af en ung Herr
slägtinge, som kommit med den från sitt gods i
Småland, men han skall om ett par veckor återvända dit
och vill då hafva sin fäll igen. Jag måste derföre
hjertligen bedja Er, bäste Magister Cronholm, att
taga det plagget i Ert hägn och med första säkra
tillfälle återsända mig det hit, antingen med
sjölägenhet eller med någon resande till lands, eller huru som
det bäst låter göra sig.
Mina hjertligaste hälsningar skall Poles muntligen
framföra.
Högaktning och tillgifvenhet, Fredrika Bremer.
Man frågar sig, om Fredrika Bremer senare
mottog några underrättelser från sin
skyddsling. Hennes förhoppningar om honom svekos.
Under de många uppskattande orden märker
man en viss oro, den hon vill dölja för sig och
för Bernhard Cronholm, som hon visste äga
ett varmt och känsligt hjärta. Denne stod
under åren 1864—65 ännu i korrespondens
med Poles, som då var i London, men breven
rörde sig mest om dennes förkomna koffert,
dels om ett lån — vilket denne ej förr begärt
—-på 200 frs, vilka han fick. Cronholms syn på
Poles blev senare skarp nog. Då nämligen
grevinnan Hamilton, som sista halvåret av
sitt liv vistats i Paris, 1866 dog, »reste Poles
med hennes lik över till Sverige, men då var
hans uppförande sådant att antingen var han
rent förryckt eller spelade han. . . Mig föreföll
han något rubbad. Han reste tillbaka till
Paris och jag har sedan aldrig hört av honom.»
En tidningsnotis av 1873 omtalar att en
person vid namn Bowles erbjudit sig att mot
betalning till dåvarande presidenten Thiers
överlämna viktiga papper, och att denne
skulle vara Poles, som under kommunens
dagar skulle »räddat» Thiers’ papper och nu
gjorde bruk av dem. Bilden är mörk.
Den varma kärleken hade, som så ofta i
dylika fall, slösats till ingen nytta. Men den
hade kanske fyllt en plats i hennes liv, vars
kärna det var att ge. Hon hade ock städse ett
öppet sinne för ungdom — väl i minnet av sin
egen ungdoms långa sökande och heta längtan
efter att verka och offra. Mest stod hon öppen
för ungdomen, när hon hos den såg — om
också blott i av henne idealiserad gestalt —
en gnista av vilja att verka och offra sig för
något — allra helst fosterland och frihet.
314
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
