Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur vinterns lyrik. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
En kör av stämmor ropar bevekande att Gud
för all ondskas och tröghets skull skall förinta
dem. Men en annan kör svarar sitt:
En liten tid, en liten tid, en liten tid!
Förbarma dig!
Förbarma dig!
Rättegången börjar. De högmodiga, de lata
och de vällustiga anklagas och försvarar sig.
Allt det som vi kallar synd visar sig även det
stå i livets tjänst. I allt liv gror frön som vill
det goda. Dst blir kanske inga resultat. Men
växandet självt är vårt liv och de former
livet väljer spelar föga roll. Högmodet, vad
är det annat än modet att hålla ut? De
högmodigas kör ropar mot Gud:
Omkring oss klänger sig segt och blint
de myllrande liven.
At människan ensam, högst och lägst,
blev tom förtvivlan given.
Det undersammast funtade
har mycket för lätt att brista.
Välsigna du vårt högmod,
som håller in i det sista:
Jag orkar.
Vad hade vi annars, som härdade lit
i livlös öken
och vågade skapa sig själv en tröst
ur overkligt töcken —
som tvang form ur kaos
i kraft av hemlös hetta,
gav gräten toner och skriket ord
och räddade sig i detta:
Jag orkar.
Dödssynderna står också de i det godas och
det växandes tjänst. Det är bara vårt
svag-sinta behov att göra allt så välanständigt
och slätt, som kommer oss att gå miste om
den sanningen. I cykelns sista strof har
Karin Boye lagt in sin tro och förenat sig
med den kör som ropar: »En liten tid!
Förbarma dig!»
Unna oss än
dygnets tyngsta timma,
kval och kvalm,
för gryningsstjärnan är du,
glimtande sval tröst,
skymtande i dimma,
buren på molndrakar
mörka sju.
Karin Boyes sista diktsamling blev hennes
rikaste och vackraste. Vad den rymmer av
reflexion, kärleksdikt och självbekännelse är
så rikt, så skiftande i sin enhetlighet och så
intensivt, att man knappast står ut med att
läsa mer än en liten bit i taget. Det är över
dessa dikter en överväldigande höghet och
renhet. De kommer säkerligen för all framtid
att räknas till vår omistliga lyrik, liksom
minnet av Karin Boye skall stå värdigt vid
sidan av våra största andar. Vi får hoppas
att vi ej för välanständighetens skull förlorar
något av den de »heligas vinning», som även
hennes liv och dikt givit oss.
Bertil Malmbergs diktsamling Flöjter
ur ödsligheten anger redan genom sin titel
att den gemenskap han en kort tid sökte
inom kristendomen inte längre är honom nog.
Samlingens första dikt heter »Tillbaka» och
vittnar om sin skapares återvändande till
det förhemligade, slutna, skräckfyllda sökande
som präglade »Dikter vid gränsen».
Malmberg känner sig inte mera kallad att vädra
sina synder på »rösternas torg». Öppet
bekänner han:
Det att jag icke stannat,
trogen mitt jag,
kunde det leda till annat
än nesa och nederlag?
Endast i halvljusa riken
snubblade aldrig min fot.
Endast som undanviken
ägde
själen hemvist och rot.
Bertil Malmberg är en djupt religiös natur,
alltid inställd mot det enda väsentliga, mot
det gudomliga och ofattbara. Den tid han
kallade sig kristen betydde för hans del ett
avfall från religionen till moralen. Från det
torra moraliserandet i »Sångerna om
samvetet och ödet» vänder han sig nu åter mot
livskällorna och låter sig genomströmmas av
den högtidliga andakt som få har skildrat
och upplevt som han. Hans lyrik är åter
underbart suggestiv och klangfull. En
blandning av trolltrumma, flöjt och orgel. Allt är
klart och genomarbetat, välavvägt och
melodiskt.
Liksom tidigare sysslar Malmberg ofta med
döden och med alla tings förgänglighet. Hösten
i parken med roströda löv och kylig vind är
alltjämt hans årstid. Utanför parken beger
han sig inte gärna. Dess galler, dess tuktade
häckar, raka gångar och välplacerade träd
motsvarar hans behov av en sträng form,
en barriär mot de kaotiska makter som
ständigt hotar själen och kulturen. En vacker
dikt om hösten och döden är »Någon ropade
ur skogen mitt namn».
364
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
