Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur vinterns lyrik. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ur vinterns lyrik
Någon ropade ur skogen mitt namn
denna silvriga och drypande höst.
Någon ropade ur skogen mitt namn
med spöklik och besvärjande röst
— en röst som var outsägligt vild
på ett fjärran och utommänskligt vis
och ändå så förledande och mild
som ett slöjregn i oktoberdagens dis.
— Någon ropade ur skogen mitt namn
denna veka, denna vindlösa höst.
Jag vill kasta mitt jordeödes hamn
och följa min förlossares röst.
Några kärleksdikter, vemodsfulla,
tillbakablickande och av sällsam skönhet ingår också
i denna samling. Höstens förgänglighetsvind
blåser också genom dem, men den stegrar
livskänslan. I dikter som »En roströd månes
skimmer» har Malmberg anslagit strängar
som inte på länge ljudit från hans lyra.
En roströd månes skimmer och en ring
av namnlös tystnad runtomkring.
Blott våra andetag och bäckens brus.
— Jag kysser dina ögons slutna ljus.
Jag smeker drömmande ditt hår ibland.
Men tidens vemod häftar vid min hand.
Einar Malm har lätt för att skriva vers
och han har skrivit om mångahanda ting.
Det är dock endast som naturdiktare han
verkligen lyckas. Egendomligt nog tycks han
sakna självkännedom och ger sig gladeligen i
kast med uppgifter som han ej kan bemästra.
Den långa diktcykeln »Resa till
ungdomsstaden» i den nya samlingen Ankargrund är ett
gott exempel därpå. Den skildrar en gammal
students besök i Uppsala och är skriven »för
gamla upsaliensare». Rent pekoralistiska
vändningar finns det gott om. Poeten vandrar
i den gamla staden och ger följande
intressanta upplysning:
Boklådan, där du först vart kund
och köpte dikter varje stund,
skyltar idag med dina.
Det är först i slutet av dikten, när blicken
sveper ut över slätten och dess natur, som man
känner igen den verklige Einar Malm. I
åtskilliga andra dikter är han hårt ansatt av
ett socialt samvete, som tvingar honom att
ta ställning till de stora världsfrågorna och
kommentera världsbranden. Och strax
sjunker hans dikter i värde. Ty han är till hela sin
natur asocial och kan endast inför en
av-människan orörd natur ge sitt bästa. Som
världspolitisk kommentator är han odräglig
och som kåsör likaså. När jag säger att han är
asocial så menar jag detta endast i inskränkt
betydelse. Han har ingen insikt i eller
förståelse för sociala förhållanden.
Naturdikten är det område som anvisats honom och
när han sysslar med den är han social och
synnerligen välbehövlig. Han kan lika väl ge
sitt av tidsfrågorna ansatta samvete respass
och ägna alla sina krafter åt naturen. Även i
den nya samlingen finns det många
beundransvärda naturdikter med mästarstämpeln i
varje rad. Hör andra avdelningen av
»Havsbandets höst»:
Rönnar i solstorm mot ett höstblått hav
lysa likt blodkaskader — varmt och rött.
Men i ravinen göms en lavgrå grav
där något sover, sedan länge dött —
en stugruin bland tistronsnàrens klasar,
en vittrad spismur, ännu svart av eld
från forna fågelkok. En vägg som rasar,
ristad med redan glömda roslagsnamn.
En rostig gryta. En förfallen hamn.
Sov, gravidyll i tistronsaftig däld,
sov medan haren spänstar över bergen
och ejdern vingar sig på sjömäns grav
och allt är brinnande och starkt i färgen —•
rönnar i solstorm mot ett höstblått hav.
Gabriel Jönssons diktsamling Kustland
är i formellt avseende ett utsökt mästerverk.
Raderna slår in i varandra med vävskyttelns
precision, rimmen glimmar som ädelstenar
och rytmen härmar än plogens raka fåra i
Skånes jord, än årdunket i stranden vid
Öresund, än vindarna över Kullen. Det är
den mest utsökta njutning att läsa en vers
som denna. Den är oändligt konstfull och
oändligt konstlös på samma gång, som den
bästa dikten brukar vara. En dikt som
»Förebud» kan inte gärna vara vackrare:
Nu är var dimdag full av tysta tecken,
av hemliga och fina förebud.
Det jäser under snön i åkervecken
och diket klingar med allt högre ljud.
Ett pilträd speglar i en vattensvämina
sitt fina kvistverk, blankt av långa regn,
och sparvar samla sig till sockenstämma
där solen glindrar kring ett hagtornshägn.
En koltrast smyger än i änkedräkten,
stum som den jord där krusbärsbusken står.
Han bidar än. Hur ljuv den aftonväkten
då han i trädens topp sin mollsång slår!
O sorgsna jubel, svårmod som vill svämma
likt dikesbäckar — underjordisk dur!
Du är ju vårens egen skygga stämma,
tröst i den mörktid som vi längta ur.
365
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
