Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Sjunde häftet - Ur vinterns lyrik. Av Olof Lagercrantz
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Olof Lagercrantz
Gabriel Jönsson
Gabriel Jönsson arbetar med en del
tekniska grepp som numera sällan används. Dit
hör en gammaldags personifiering av naturen.
Sparvarna håller sockenstämma, snödroppen
lyfter nacken, regnet viskar om trohet i det
lilla o. s. v. Det ligger en fara i en sådan
teknik. Den kan lätt leda till faddhet. Men
Gabriel Jönsson lyckas nästan alltid undvika
farorna. Det blåser så friskt på hans
kustremsa och hans samhörighet med plöjande
och roende fäder av tryggt skåneblod är så
stor att småsöta drag försvinner. Kanske
saknar hans landskapstavlor ibland själslig
dimension och djup. Han är mera artist än
diktare kanhända. Men att han också är
diktare och en betydande diktare behöver
man inte tveka om. Den vackra dikten
»Plöjaren» ger hans program i oöverträffad
formsättning och »Juni 1940» griper i all sin
lågmäldhet mer än alla de högröstade dikter
på kris och krigsteman, som det är så gott
om i våra dagar.
Göken galer dagen lång,
släpande på vingen.
Allt är frid och fågelsång
kring de kära tingen.
— Glädje känner ingen.
Duvan kurrar i sin skog,
skimrande ined vingen,
och där näktergalen slog
darrar eterringen.
— Glädje känner ingen.
Svalan blänker kring ditt hus
så de snabba svingen
ritas såsom spär av ljus
in i irisringen.
— Glädje känner ingen.
Slokande på hässjans spjut
fäller klövern vingen.
All dess sötma skall ta slut,
ljuva länder plånas ut,
blödande av stingen.
•—■ Glädje känner ingen.
Gunnar Ekelöf är kanske den av alla våra
nu levande diktare som har den finaste
känslan för ordens och meningarnas nyanser. Allt
vad han rör vid blir guld. Allt verkar så nytt,
klart och daggskimrande som gräset i
soluppgången. Men hans dikter är ofta ganska
svårtillgängliga. Ibland får läsaren nöja sig
med att förstå dem endast fragmentariskt.
Kanske skulle man vilja efterlysa en större
målmedvetenhet här och där. Ibland är
diktaren tvivelsutan ute och leker med orden
och tankarna. Men man bör heller inte
begära att förnuftet alltid ska kunna fatta en
dikt. Lägger man en sådan ambition åt sidan
och läser Ekelöfs dikter utan förutfattade
meningar gör de alltid ett starkt intryck. För
min egen del måste jag tillstå att jag för
tillfället är böjd att sätta Ekelöf främst av
alla de unga diktarna. Kanske främst därför
att han är så självständig och modig som
diktare. Han sneglar aldrig åt publik eller
kritik utan följer endast sitt eget konstnärliga
samvete.
Hans nya bok Färjesång är mera
själv-analyserande och grubblande och mindre
lyrisk än hans föregående. Men lyrik blir
ändå allt som Eklöf sysslar med även om det
gäller en torr dialog mellan en intervjuare
och diktaren som i »Enquéte». Diktsamlingen
inledes med en vacker sång till de döda.
Till dig, som stormen tagit,
vars ögon nu är pärlor.
Till dig, som fjärran dragit
med svalor och ärlor.
Er värld vill ej bedragas.
Ni är er ständigt lika.
Om arma eller rika
— från er kan intet tagas.
Må sena öden tvinnas
och moln och mänskor blöda
— men det är skönt att minnas
er! Längesen döda!
366
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
