Full resolution (JPEG) - On this page / på denna sida - Tionde häftet - Ett sekel i två års litteraturhistoria. Av Lennart Josephson
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
Below is the raw OCR text
from the above scanned image.
Do you see an error? Proofread the page now!
Här nedan syns maskintolkade texten från faksimilbilden ovan.
Ser du något fel? Korrekturläs sidan nu!
This page has never been proofread. / Denna sida har aldrig korrekturlästs.
Ett sekel i två års litteraturhistoria
Av Lennart J o s ep h s ön
o
-^y A- TER VÄXTEN inom
litteraturforskningen blir frodigare med varje år, medan
de ämnen som behandlas i respektive arbeten
blir smalare och smalare. En tidigare
generation gav ut arbeten med titlar sådana som
Svensk romantik, medan nutida avhandlingar
i regel behandlar en viss del av en diktares
produktion. Vill man vara välvillig, kan man
ju säga att denna utveckling hänger samman
med ökade krav på uttömmande behandling,
exakthet och dokumentation. Kanske
kommer man sanningen närmare, om man säger
att beläsenheten också inom facket blivit
mera specialiserad och förmågan att göra de
vida överblickarna blivit mera sällsynt.
Ett annat utmärkande drag för
litteraturhistorikerna av i dag är deras strävan att
söka sig framåt mot den tid som gränsar
till vår egen. En generation tidigare var
1700-talet det århundrade som utövade den
starkaste lockelsen för forskarna. Den som
följt de senaste årens produktion inom den
svenska litteraturvetenskapen får en ganska
god överblick över 1800-talets och det
begynnande 1900-talets diktning i vårt land.
Kanske är det ett tidstecken, att man hellre
orienterar sig i en värld som står nuet
närmare.
Elisabeth Tykesson hör till de få
litteraturhistoriker som under de senare åren vågat
sig utanför diktarmonografiens trygga
gränser. Hon har med sin avhandling om
rövarromanen i Sverige givit sig in på
genrehistoriens område. Också i ett annat
avseende är hennes ämne originellt, ehuru inte
nytt annat än för svenska förhållanden; hon
har ägnat sina studier åt en diktart som inte
har sin givna plats i de litteraturhistoriska
handböckerna och som redan länge saknat
skönlitteraturens rang, heder och värdighet.
Vill man lara känna en gången tids litterära
smak, måste man läsa de böcker som då gjorde
succés snarare än de som gått till
eftervärlden.
Att rövarromanen var populär under större
delen av 1800-talet är ingen nyhet, men det
har ändå sitt stora intresse att få denna
popularitet uppmätt, att få genren jämförd
i detta avseende med de bestående
diktverken. Doktor Tykesson har studerat
statliga och privata lånebiblioteks journaler, hon
har gått igenom bokauktionskataloger och
andra förteckningar över enskilda bibliotek,
hon har noterat antalet utkomna böcker i
denna genre, och hon har slutligen också
kontrollerat antalet upplagor som tidens
best-sellers nådde. Hennes grundliga
undersökning har givit mycket roande resultat.
Vad som framförallt frapperar, är
romanpublikens höga sociala och kulturella nivå
under 1800-talets förra hälft. Den tidigt
åldrade Karl XIII, vars litterära intressen
aldrig varit synnerligen omfattande, har
tydligen fått fördriva tiden med romaner, då
han inte längre kunde njuta av ungdomligare
nöjen. Det är inte så märkvärdigt, att
Hedvig Elisabeth Charlotta, mera spirituell
men knappast mera djupsinnig, också tjusats
av Rinaldo Rinaldini och hans likar. Däremot
blir man förvånad, då man finner, att de lärda
professorerna i Lund belägrat biblioteket för
att genast snappa åt sig de nyutkomna
romanerna och att själve Tegnér var en av de
flitigaste låntagarna också då det gällde detta
slag av litteratur.
Hos många av den svenska vitterhetens
klassiker, t. ex. Stagnelius och Almquist, kan
man spåra reminiscenser från rövarromanerna,
och dessa ha också, som doktor Tykesson
anmärkt, hört till den unge Viktor Rydbergs
favoritläsning. Underligt nog nämner hon i
detta sammanhang inte Fribytaren på Öster-
Elisabeth Tykesson, Rövarromanen och dess hjälte i 1800-talets svenska folkläsning. Gleerup. — Olle
Holmberg, Sex kapitel om Stagnelius. Bonnier. — Bo Bergman, Bernhard Elis Malmström. Bonnier. -—- Henry
Olssön, Den unge Snoilsky. Geber. — Hugo Kamras, Den unge Heidenstam. Geber. — Gunnar Ollén,
Strindbergs 1900-talslyrik. Seelig & Co. — Erik Linder, Hjalmar Bergmans ungdomsdiktning.
522
<< prev. page << föreg. sida << >> nästa sida >> next page >>
